Visst, även jag anser att artister ska kunna tjäna pengar på sitt arbete (till exempel genom bredbandsskatt). Men ska man därför tillåta att kulturarvet, kunskapen och själva det biologiska livet rycks undan från den gemensamma sfären? Priset för utökad intellektuell egendomsrätt mäts i människoliv.
Så skriver Sverker Lenas i DN (27/4 -09) och lyfter därmed fram en viktig diskussion ur fildelningsträsket. Samtidigt demonstrerar han också tydligt hur infekterad debatten är och hur destruktivt den förs.
Piratrörelsen är ett praktexempel på hur (mycken, dålig, förvirrad, självbetjänande) retorik kan användas för att försvara och uppvigla fullständigt förnuftsvidrigt beteende. Aldrig tidigare har det varit så politiskt korrekt att vara kriminell.
För att komma tillrätta med denna styggelse tvingas nu samhället att på alla nivåer kämpa för att återerövra moralisk och juridisk mark som man hoppades vunnen för all framtid redan för flera hundra år sedan.
Detta innebär bl.a. att mycket tydligt formulera och enträget informera om sådant som fram till nyligen kunde hållas för självklarheter.
Därmed inte sagt att lagstiftning är oberoende av samhällsförändringar. Lagstiftning - inte etik.
De flesta av de förändringar som förs fram som argument för en lagvidrig "civil olydnad" av piraterna är inte så drastiska som man gärna vill göra gällande. "Digitalisering" handlar faktiskt ofta om (endast) kvantitativa, inte kvalitativa skillnader.
Däremot har IT möjliggjort framsteg inom andra teknologier, såsom bioteknik. IT ger också dessa framsteg en större hävstångseffekt än vad som tidigare varit möjligt.
Ironin är att det patologiska vinstintresse som närmast kan betraktas som en historisk konstant, tillsammans med de förändringar som skett på senare tid, öppnar dörren för en del skrämmande scenarier.
Om vi ska lyckas korrigera alla de felinformerade och förvirrade ungdomar (och vuxna) som nu står på barrikaderna med sina ihåliga argument, måste vi också föregå med gott omdöme och skärskåda alla argument och konsekvenser av befintlig och möjlig lagstiftning objektivt.
Min etik säger mig att en tjuv är en tjuv. Oavsett om han stjäl en ljudfil från rättighetsinnehavaren, eller all världens grisar från mänskligheten. Jag är inte säker på vad som bör kunna ägas, men ägande utan skydd är meningslöst.
Det är alltså detta debatten borde handla om: vad som kan (ska) ägas. Och hur vänsterradikal jag än må bli, kommer jag aldrig att inbilla mig att (fler än ett fåtal) människor kan motiveras att skapa någonting utan egen vinning - om inte annat ett relativt bekymmerslöst (skapande) liv.
Så länge en ljudfil är värdefull nog för någon att motivera arbetet (hur litet det än är) med att olagligen införskaffa den, så länge finns det också ett motiv för upphovsmannen (eller någon annan) att äga (skydda) den.
Huruvida en viss ljudfil (eller något annat resultat av mänskligt skapande) ska vara fritt tillgänglig, är upp till skaparen själv - ingen annan. Om samhället inte kan eller vill garantera skydd, är det upp till skaparen att ta sina chanser, och att leva med konsekvenserna. Betydligt färre människor än idag torde dock vara villiga att ägna sig åt kreativa sysslor utan detta skydd.
Vill man inte betala för musik (på något sätt) måste man också vara beredd att hålla tillgodo med musik som ingen (inklusive upphovsmannen) anser vara värd att skydda.
Vill man få hjälp av ett skivbolag att bli en kändis inom musikbranchen, måste man i framtiden också vara beredd att skriva på kontrakt som endast erbjuder en engångssumma.
Jag har alltid förundrats över att de flesta dagstidningar erbjuder merparten av sitt innehåll gratis via internet. Jag antar att det beror på ägarna i en konkurrenssituation präglad av rädsla och osäkerhet inför det nya helt enkelt kände sig tvungna att att bjuda över varandra tills allt var utbjudet.
Nu pratar man om dagstidningarnas död. Ingen betalar för redaktionellt material. Ingen har råd att anställa litteraturvetare, kritiker, politiska kommentatorer. Vilket skitsnack! Nu, mer än någonsin tidigare finns ett (upplevt) behov av redaktionellt material, av "gate keepers", av såll och vägvisare.
Mycket lite har egentligen förändrats. Ingenting som föranleder oss att ifrågasätta huruvida en upphovsman ska kunna ta betalt för sina alster. Men kanske tillräckligt mycket för att tiden nu ska vara mogen för att ifrågasätta vad, utöver detta, som ska kunna ägas?
Många - inte minst ungdomar - säger sig ömma för artisterna, men upprörs av de "feta skivbolagsdirektörer" som profiterar på både artist och publik. Sverker Lenas karikerar (?) en vanlig inställning: "hur hårt [ska] nätpirater straffas för att Björn Ulvaeus barnbarn ska kunna leva på 'Money, money, money'."
Men vad händer när publik och artister kortsluter den traditionella modellen? Är publiken verkligen beredd att betala artisten, direkt i handen? Vilken artist?
Nog är det möjligt att skapa nya affärsmodeller för musik i det digitala tidevarvet, alltid. Men en Madonna kommer alltid att vilja ha mer betalt än en Lars Winnerbäck. Och publiken kommer alltid att vilja ha en Madonna.
Om man verkligen ömmar för artisterna borde man i första hand:
fundera över hur ett samhälle skulle se ut där allt fler kan tjäna mer, inte mindre, på sitt eget skapande arbete. Det är en framtid som vore värd att drömma om, men så stort är varken pirater, politiker eller storföretag intresserade av att vi ska drömma. På den punkten är de lustigt nog överens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar