Innan jag går vilse i Sigurdsons många skarpa tankar och eleganta formuleringar, i de många nya lärdomar jag har undfått, och i mina egna reflektioner runt dessa – och innan jag blandar samman dem alla – vill jag stadfästa några av de ”troper” som först och främst är mina egna – och som därför inte nödvändigtvis finner stöd hos Sigurdson – och som jag ärligt kan påstå fanns i min tankevärld redan innan jag läste boken.
I. En etik värd namnet måste grundas i mänskligt förnuft, inte i blind tro
Den rädsla för ”nihilism” som ofta uttrycks av religionsförespråkare är i själva verket ett (förståeligt) underkännande av förnuftet. Men man glömmer då att förnuftet är en förutsättning även för en (modern) religiöst färgad etik.
II. En transcendent Gud är utbytbar mot en ödmjuk insikt i förnuftets gränser
För att vi ska kunna leva tillsammans i harmoni krävs en uppövad vilja till inordning. Behovet av en transcendent Gud återspeglar en insikt i mänsklig (social-)psykologi, och en acceptans av den nödvändiga underkastelsen under auktoriteter som går utanför individen och gruppen. Gud är någon som vet bättre än du: de emergenta beteenden och skeenden som du inte kan överblicka; de tillstånd och samband som förnuftet (vetenskapen) inte kan förklara; den kollektiva visdom som övergår din egen; den ”impulskontroll” som du inte förmår utöva. Gud är en existentialistisk projektion [G1].
III. Kollektivism, kristendom och liberalism spänner upp en spetsig politisk-etisk triangel
Den skarpaste vinkeln i denna triangel återfinns vid i det liberalistiska hörnet: Kollektivism är en kristendom utan gudsbegrepp.
IV. Religion är både en konkurrent och ett komplement till det liberala samhället
Beroende på i hur hög grad som den liberalistiska staten har trängt undan religionen – problematisk som den är i kraft av sin kollektivism – omvandlas den antingen till en semi-individualistisk fetisch, ”kvarterskyrkan”, vilken framstår som betydligt mer harmlös än vad den i själva verket är, i sin patologiska inskränkthet; eller till en uttalat agnostisk / ateistisk ”hegelianism” som, trots sina anspråk på rationalitet, egentligen är en icke-avmystifierad världsbild vilken – i likhet med religion – erbjuder förtröstan oavsett de faktiska betingelserna – men som också – till skillnad från organiserad religion – möjliggör individuellt godtycke och dessutom undflyr ansvar.
Introduktion och sammanfattning
Sigurdson återger Shopenhauers liknelse av Kant med en man som flörtar med sin egen fru under en maskeradbal (s. 7). I fabeln utgörs den lockande masken av Kants förnuftsbaserade etik, och den fru han inte vill kännas vid av det religiösa fundament som den trots allt vilar på. Det är också detta Sigurdson vill berätta om det moderna samhället. Jag undrar emellertid om det inte förhåller sig tvärtom, d.v.s. att det är förnuftet som maskerar sig till religion, för att legitimera (försköna) behovet av auktoritet.
Sigurdson menar också att modernitetens inflytande över kristendomen inte ska överskattas: den inneboende faran för maktmissbruk är något som kristendomen själv är, och har varit, bäst lämpad att hantera (s. 7). Detta ligger förstås öppet för historisk spekulation, men på samma sätt som Sigurdson vill se kristendomens utveckling främst som en intern process, tycker jag att det ligger nära till hands att se Europas faktiska historia som ett växelspel mellan religion och (gryende) ”upplysning”. Jag delar alltså Sigurdsons vilja att acceptera ett auktoritärt drag hos religionen – och därmed (historiskt) i organisationen av samhället – trots dess risker. Men jag tror att det smartaste sättet att förespråka underkastelse idag vore att ännu tydligare visa medvetenhet om just dessa risker.
Likväl instämmer jag i Sigurdsons ironiska beskrivning av historieskrivningen: I historiens dunkel tvingades människor att ta sin tillflykt till religionen, men lyftes efterhand upp ur mörkret av upplysningens giganter (enskilda individer, nota bene!), vilka möjliggjorde inte bara materiellt välstånd utan också individuellt oberoende. Kvardröjande vidskepelse fördröjde den framväxande – och nu fulländade – demokratin, men var på förhand dömd att förpassas till det strikt privata och så småningom klinga ut helt (s. 8).
Ja, så ser myten ut, som den traderas idag, inte bara av den förhärskande makten utan också, och inte minst, av fristående – och, får man anta – välmenande organisationer som Humanisterna. Jag har aldrig köpt den där historien rakt av, men jag misstänker att de flesta människor (inklusive jag själv) är så indoktrinerade att de endast med svårighet förmår bryta sig loss från detta tankemönster.
”Åsikten att religion hör till det privata och inte bör blandas samman med politik är … inte längre lika självklar”, skriver Sigurdsson (s. 8-9), och pekar på att religiösa frågor förvisso har återvunnit sin aktualitet i samhällsdebatten.
Utifrån ett svenskt perspektiv skulle jag vilja hävda att det inte är religionen i sig som upplever en renässans utan snarare insikten om behovet av en förenande etik och en auktoritär garant för solidaritet och långsiktighet [G2].
Som en tydlig indikation på religionens förnyade betydelse för politiken, och inte minst ekonomin, nämner Sigurdson en specialbilaga till The Economist från 2007 (s. 10). (Vid en hastig undersökning verkar det som om relationen mellan religion, politik och ekonomi är ett mycket vanligt förekommande ämne i denna tidning.)
Att döma av denna bilaga, men också mina egna observationer av amerikansk debatt, är ämnet föremål för en påfallande ambivalens men också en betydande – för att inte säga överdriven – försiktighet. Jag tror att det är just den extrema individualism som odlas i U.S.A. som ligger bakom detta fenomen. Den genererar en mångfald små och sinsemellan oförsonliga församlingar – ”kvarterskyrkor” – vars främsta syfte verkar vara att definiera en identitet och grupptillhörighet i kontrast till alla andra. På så sätt fylls det tomrum som de okränkbara positiva friheterna skapar, samtidigt som den enskilda individen kan framhärda i sin modernitet (utan att lägga märke till att hon i själva verket lever i en starkt familje- och gruppcentrerad kultur som närmast påminner om förmoderna samhällen).
Religion och modernitet ingår i en symbios. Precis detta outtalade och undertryckta faktum ”kan förvisso verka anstötligt för den som är övertygad om boskillnaden mellan religion och politik” (s. 10).
Personligen blir jag inte alls förargad av att den politiska teologin insisterar på att ta plats. Tvärtom, Sigurdson har fog för sitt utspel, och han är ute i ett gott ärende. (Vi lämnar metafysiken därhän för tillfället). Miljontals ”unika” trossystem – vare sig de inbegriper en Gud eller inte – kan inte tillåtas förhindra eller försvåra en rationalistisk samhällsdebatt. Samtidigt är en ”enhetstro” inte längre en plausibel möjlighet, vilket Sigurdson är väl medveten om. Och detta gäller givetvis i lika hög grad även ”traditionell” politik…
Sigurdson återger i sammanhanget Carl Schmitts tankar:
Frågan om statens suveränitet och auktoritet har … även i modern tid, en teologisk dimension … eftersom suveräniteten har en strukturellt analog funktion med (den politiska) frågan om Gud i tidigare epoker.
(s. 18)
Ja, just det.
Vi behöver en mer nyanserad diskussion av relationen mellan religion och politik, menar Sigurdson (s. 11). Det blir tydligt när värden som frihet, tolerans, universalitet och mänskliga rättigheter – värden som av moderniteten omhuldas med en närmast desperat iver – tenderar att falla sönder i tomt prat. Det är ”pluralism, inte sekularism, som definierar demokrati”, citerar Sigurdsson den muslimske journalisten Aslan (s. 12).
Sigurdson kräver inte att ”den religiöst skeptiske läsaren mot sin vilja måste erkänna alla [teologiska] föreställningar för att kunna tillgodogöra sig” hans resonemang, utan endast ”erkänna deras faktiska och praktiska verkningar” (s. 13). Åtminstone för mig framstår denna framsträckta olivkvist som en onödig gest riktad mot en tilltänkt (bred) läsekrets: Jag inbillar mig att de flesta teologiskt illitterata intellektuella liksom jag instinktivt och beredvilligt läser teologiska resonemang som (förmoderna) politiska, filosofiska, psykologiska, sociologiska insikter och program.
Jag är alltså mycket sympatiskt inställd till Sigurdsons resonemang. Kanske framstår jag som osofistikerad och naiv när jag påstår att jag håller med honom i det mesta han säger, förutsatt att jag får byta ut ”Gud” mot formuleringar som [G1] och [G2]. (Kanske har jag inte förstått någonting.)
Varje form av social ordning – inklusive liberalism, socialism, feodalism – utgör något slags vision om det goda livet förankrat i en uppfattning om tillvarons struktur. Det liberala samhället är knappast likgiltigt när det gäller ideal som kontinuerlig tillväxt, högre produktivitet och vetenskapliga framsteg, vilka i sin tur bygger på antaganden om verklighetens natur. Därför blir det också viktigt att uppmärksamma de ontologiska antaganden som ligger till grund för en viss etisk-politisk vision. En grundläggande invändning jag har gentemot vissa liberala versioner av moderniteten är, att de försöker framställa sig som det självklara och naturliga perspektivet, oberoende av historia och samhälle, och därmed försöker undvika den tolkningarnas konflikt som jag menar kännetecknar all mänsklig teori och praktik. Samma sak gäller givetvis teologin som lika lite som någon filosofi kan göra anspråk på något perspektiv bortom eller utanför historien, även när den i sitt tal om Gud pekar mot det transcendenta eller universella.
(s. 14)
Ja, den är lättsmält, liberalismens försäkran om att minsta motståndets lag är just lag. Det är dess trumfkort.
Samtidigt är jag fortsatt skeptiskt till Sigurdsons kategoriska konstaterande att ”religion, i Europa främst den kristna kyrkan … utgör förutsättningen … för många av de idéer som kommit att översättas till sekulära filosofier och politiska rörelser.” (s. 15). Som jag har förstått det, utvecklades den grekiska rationaliteten under ”axialtiden” i opposition mot en mytologisk och religiös förståelse av världen.
En av Sigurdsons många poänger, och en som jag tror är mycket viktig att framhålla, är att teologin bör ses som religionens inbyggda självreflektion och -kritik. Att släppa fram teologiska röster i den offentliga debatten är inte att bjuda in ”ett entydigt budskap från Gud” utan i stället att lyssna till ett ständigt omprövat och ”provisoriskt svar på frågan om hur man skall leva, … ytterligare ett försök att formulera en vision av livet som en aktuell tolkning av skrift, historia och samtid.” (s. 17).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar