Gentemot revisionisterna hävdar Lenin att de förbättringar, som arbetarna till äventyrs kan ha fått i vissa kapitalistiska länder, är tillfälliga och att de framför allt tjänar till att att dämpa arbetarnas revolutionära glöd och att få dem lojala mot den kapitalistiska staten. Lenin menar också att en särskild arbetar-aristokrati håller på att bildas - dvs. en typ av arbetare som genom löner och andra förmåner snarare känner samhörighet med sitt lands bourgeoisi än med det internationella proletariatet. Denna grupp gör anspråk på att vara hela proletariatets ledargrupp, och den får givetvis stöd av bourgeoisin och därmed av den nationella statsapparaten.
Sven-Eric Liedman (2005), Från Platon till kriget mot terrorismen, Bonniers.
I ett tidigare kapitel beskriver Liedman fascismens blandning av vansinne och smartness, ungefär på samma sätt som Eco beskriver Berlusconis Italien. Även detta utgör en nyckel till dagens svenska medielandskap. Jämför med filmen "Videocracy", som likt sin kusin och pseudo-namne "Idiocracy", tycks visa ett otänkbart överdrivet framtids-scenario, men vars förutsägelser, år för år, infrias i takt med människors sociala töjning - även i Sverige. Känslor, myter, lärosatser, skådespel och absurdism... Och ingen - inte ens ledarna - vet (eller är intresserade av att veta) var gränserna går.
Kalla mig foliehatt, men jag kan inte låta bli att se framför mig hur allt detta medvetet planerades i slutet av 80-talet, tillsammans med en mängd andra långsiktiga åtgärder. Mycket riktigt var det bl.a. "revisionister" i form av högersinnade socialdemokrater som låg bakom (eller tillät) dessa att träda i kraft.
Och nu tittar vi på Postkodmiljonären, allihop. Jag mår illa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar