Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

8 dec. 2012

Programmeringens grunder

Att programmera är lätt. Om man vet exakt vad man vill att datorn ska göra.

Och för att klura ut det måste man beskriva för sig själv vad det är som ska göras. Det kan man göra på vanlig svenska. Men man måste vara noggrann, och inte ta något för givet. En sådan beskrivning kallas algoritm. En algoritm kan liknas vid ett recept i en kokbok: Någon som aldrig har bakat förut ska kunna baka en sockerkaka genom att följa receptet till punkt och pricka.

En annan människa, alltså... För att skriva en algoritm som en dator kan följa måste man ta hänsyn till vad en dator kan, och inte kan, göra. Och det betyder oftast att man måste omformulera sin algoritm så att den bara använder mycket enkla instruktioner. En sådan, datorvänlig, beskrivning kallas pseudo-kod.

För oss människor kanske pseudo-koden verkar onödigt krånglig, men vem som helst kan förstå den. Och den gör det också möjligt för oss att få datorn att förstå.

Sista steget, det lätta, är att översätta pseudo-koden till programkod eller källkod. Källkoden skrivs i ett programspråk. Programspråket kan ses som datorns eget språk*, precis som svenska är vårt språk. Olika datorer talar olika språk, t.ex. Pascal, C# eller Java. Dessa språk består av ett litet antal ord, och regler för hur dessa får användas. Så det gäller bara för oss att ta fram rätt ordbok!


Nu ska du få lära dig att programmera! Vi ska lösa en uppgift och sedan skriva en algoritm som beskriver exakt hur vi gjorde när vi löste uppgiften. Sedan ska vi skriva pseudo-kod genom att omformulera algoritmen till enkla och otvetydiga instruktioner. Slutligen ska vi översätta pseudo-koden till ett ett programspråk, och skriva in denna källkod i datorn. Eller, i det här fallet, räknaren.

Ja, den grafritande räknaren (TI-84) går att programmera. Den talar sitt eget språk (som inte har något namn), och ordboken för det språket hittar du här.


Men först, uppgiften! Vi ska lösa en andragradsekvation på formen:

x2 + px + q = 0

Och hur gör man nu det? Ja, i det här fallet har vi en färdig formel att tillgå, så problemet är nästan löst. Men låt oss ändå ta det steg för steg. Formeln ser ut så här:






Med hjälp av formeln kan vi formulera en** algoritm:

  1. Dela p med 2

  2. Kvadrera kvoten

  3. Subtrahera q

  4. Dra kvadratroten ur resultatet

  5. Multiplicera termen p/2 med -1

  6. Lägg till roten för att erhålla den första lösningen

  7. Dra bort roten för att erhålla den andra lösningen

Den här algoritmen är lite otydlig och utelämnar en del detaljer. Men någon som läser matematik på gymnasiet kan (förhoppningsvis) följa den.


När vi skriver pseudo-kod måste vi vara exakta och inte utelämna några detaljer. Det kan se ut så här:

  1. Ta reda på p

  2. Ta reda på q

  3. Multiplicera p med -1 och dela sedan produkten med 2; kalla kvoten a

  4. Kvadrera a; kalla resultatet för b

  5. Subtrahera q från b; kalla resultatet c

  6. Dra kvadratroten ur c; kalla resultatet d

  7. Addera d till a; kalla summan x

  8. Subtrahera d från a; kalla differensen y

  9. Rapportera x

  10. Rapportera y

I pseudo-koden råder det inget tvivel om vad som ska göras, eller om vilka värden som ska användas i de olika beräkningsstegen. De enda instruktioner (ord) som används är de vanliga aritmetiska operationerna, samt instruktioner för att ta reda på de värden som ska användas och för att rapportera resultaten av beräkningarna. Alla värden och delresultat ges också ett bestämt namn. Och alla instruktioner följer efter varandra i en bestämd ordning, eller sekvens.


Nu är vi redo att skriva vårt program, vår källkod. Vi ska alltså översätta pseudo-koden, ord för ord, till en källkod som räknaren kan förstå, med hjälp av ordboken:


Input ”P=”, P

Input ”Q=”, Q

–P/2 ➔ A

A2 ➔ B

B - Q ➔ C

√(C) ➔ D

A + D ➔ X

A - D ➔ Y

Disp ”X1=”, X

Disp ”X2=”, Y


Jämför programmet med pseudo-koden, rad för rad! Du som är van vid räknaren känner igen det mesta: de aritmetiska operationerna fungerar som vanligt. Det nya är dels pilarna (➔) som används för att ge olika värden ett namn (och att lagra dessa i räknarens minne), och orden Input och Disp som används för att ta reda på ingångsvärden respektive rapportera slutresultat. Här har vi alltså gjort en översättning genom att byta ut vissa ord i pseudo-koden mot andra ord från räknarens ordbok. Vi har också följt några regler för hur orden ska användas. Men visst är de båda versionerna ganska lika?


För att skriva in programmet i räknaren, och använda det, gör vi så här:

  • Börja med att trycka på knappen PRGM och välj NEW. Tryck sedan ENTER.

  • Fyll i ett lämpligt namn på programmet, t.ex. ANDRA, och tryck ENTER.

  • Tryck PRGM, välj I/0 och sedan 1:Input. Skriv ”P=”,P och tryck ENTER. (Du hittar tecknet = under 2ND TEST. För att skriva tecken och bokstäver trycker du först på ALPHA.)

  • Gör likadant på nästa rad men byt ut P mot Q. (När du kör programmet kommer räknaren att visa P= tills du skriver in ett tal och trycker på ENTER. Då lagras talet i variabeln P. Sedan sker samma sak med Q.)

  • Skriv nu in rad 3-8 av programmet ovan. Avsluta varje rad med ENTER. (Pilarna ges av knappen STO. När du sedan kör programmet kommer resultaten av dina beräkningarna att sparas i variablerna A, B, C, D, X och Y.)

  • Tryck därefter PRGM, välj I/0 och sedan 3:Disp. Skriv ”X1=”, X. Avsluta med ENTER.

  • Slutligen skriver du på samma sätt in ”X2=”,Y och avslutar med ENTER. (Programmet ska nu se ut som ovan. Kontrollera att det du ser i räknarens fönster stämmer överens med programkoden vi skrev tidigare!)

  • Tryck 2ND QUIT och provkör programmet genom att trycka PRGM och välja ANDRA.

Använd ditt program för att beräkna lösningarna till den här ekvationen:

x2 + 5x - 25 = 0

Nu har du alltså skrivit ett program som du hädanefter kan använda för att enkelt räkna ut lösningarna på en andragradsekvation, eller för att kontrollräkna de lösningar som du räknar ut för hand. Grattis!



Men vänta! Vi är inte färdiga ännu...

En mycket viktig del av programmering är att testköra och felsöka sina program. Att säkerställa att de verkligen fungerar i alla situationer. Eller att tydliggöra i vilka situationer de fungerar. Helst ska ett program vara utformat så att det aldrig kan gå fel. Om programmet inte fungerar i vissa situationer så ska dessa situationer inte kunna uppstå!***

Hur är det med vårt andragradsprogram? Fungerar det? I alla situationer? Hur är det med den här ekvationen****:

x2 + 5x + 25 = 0

Koefficienterna p och q i den här ekvationen ger ett negativt värde under rottecknet (den s.k. diskriminanten). Då finns ingen (reell) lösning till ekvationen. När programmet försöker dra roten ur ett negativt tal ger det ett felmeddelande, och programmet avslutas. Av felmeddelandet framgår bara att något har gått fel, men inte vad.

Du kan förbättra programmet genom att i sådana fall låta programmet skriva ut till exempel ”INGEN REELL ROT”.

Nu måste alltså programmet göra två olika saker, beroende på vilka koefficienter som matas in. Det löser vi genom genom att införa ett villkor. Så här:


Input ”P=”, P

Input ”Q=”, Q

–P/2 ➔ A

A2 ➔ B

B - Q ➔ C

If C < 0

Then


Disp "INGEN REELL ROT"


Else


√(C) ➔ D

A + D ➔ X

A - D ➔ Y

Disp ”X1=”, X

Disp ”X2=”, Y

End


Testkör programmet och kontrollera att det nu ger ett lämpligt meddelande om diskriminanten blir negativ!



Låt oss nu göra programmet ännu bättre! Det skulle vara bra om man slapp att starta om programmet varenda gång man vill lösa en andragradsekvation. I stället vore det bekvämt om man kunde starta programmet, lösa så många ekvationer man ville, och först därefter avsluta programmet.

Vi vill alltså att programmet ska upprepa instruktionerna. Och inte nog med det: Vi vill att instruktionerna ska upprepas tills ett villkor är uppfyllt. Upprepning, eller iteration som det också kallas, är en mycket vanlig beståndsdel av problemlösning och programmering. I vårt fall kan de se ut så här:



➔ S

Repeat S ≠ 0

Input ”P=”, P

Input ”Q=”, Q

–P/2 ➔ A

A2 ➔ B

B - Q ➔ C

If C < 0

Then


Disp "INGEN REELL ROT"


Else


√(C) ➔ D

A + D ➔ X

A - D ➔ Y

Disp ”X1=”, X

Disp ”X2=”, Y

End

Input "AVSLUTA?", S

End



Testkör programmet igen! När du får frågan "AVSLUTA?" trycker du 0 för att svara nej, och alltså fortsätta programmet och börja om från början. Om du trycker något annat än 0 så avslutas programmet.



Som en avslutande övning, utöka nu själv programmet så att det kan lösa andragradsekvationer på formen:

ax2 + bx + c = 0



---

(*) Detta är inte riktigt sant: Datorn utför inte instruktionerna direkt som de står skrivna i programmet. Först översätts programmet i flera steg, tills det består av en sekvens av ettor och nollor. Det första steget i denna översättning görs oftast av ett annat program, som kallas kompilator.

(**) Egentligen kan vi, utifrån formeln, formulera många olika algoritmer som alla beskriver en väg mot samma mål: att räkna ut lösningarna på ekvationen. Algoritmerna kan t.ex. skilja sig åt när det gäller i vilken ordning vi räknar ut olika termer i uttrycket. (Men självklart måste vi följa aritmetikens lagar.)

(***) Det har hänt att flygplan har kraschat för att programmen ombord inte har kunnat hantera en oförutsedd situation.

(****) Och vad händer om den som använder programmet skriver in en bokstav i stället för ett tal...?

(*****) I den här texten beskrivs något som brukar kallas imperativ programmering. Det finns andra sätt, men här används alltså i huvudsak tre byggstenar (sekvens, villkor och iteration) - även om en enda (sekvens) i princip hade räckt. (Det är ungefär så här en Turing-maskin fungerar, och med en sådan kan man faktiskt beräkna allt som över huvud taget är möjligt att beräkna.)


3 dec. 2012

Hej, SVT!


Hej, SVT-medarbetare!

Jag tittar nästan uteslutande på SVT, men kan inte undvika att konfronteras med övriga kanalers utbud då och då. Jag slås ofta av att reklaminslagen i kommersiell TV balanserar på gränsen till det olagliga, och att de ofta tippar över gränsen till det moraliskt tvivelaktiga. Jag föreslår att ni på SVT gör ett program som granskar reklaminslag i övriga kanaler. Jag skulle vilja se ett sådant halvtimmes-program varje vecka, året runt - lika självklart som nyheter, kultur och övriga aktualitetsprogram. Faktum är att jag saknar ett sådant program, och tycker att det känns ganska självklart att en statlig / icke-vinstdrivande TV-kanal som SVT ständigt har ett sådant program på tablån.

Vad påstås egentligen i reklamen? Med vilket stöd? Vad antyds? Hur? Vilka knep används för att maximera genomslaget för olika budskap? I ett bredare perspektiv: Vilka budskap dominerar? Vem gör reklam för vad? Varför? Det handlar alltså dels om att detaljgranska enskilda inslag, men också om att genomlysa fenomenen.

Jag har funderat på för- och nackdelar; journalistiska, politiska, ekonomiska. Några följer nedan. Men jag utgår ifrån att ni själva har slagits av den här idén, och att ni, av något skäl, har kommit fram till att den (hittills) inte är genomförbar eller intressant. Jag skulle mycket gärna vilja höra hur ni resonerar kring detta.

Fördelar

  • En outsinlig källa till pikanta granskningar och avslöjanden; av enskilda inslag; av företag och kedjor; av samhällsfenomen; av kommersiella kanalers sammansmältning av reklam och redaktionellt innehåll; och av förhållandet mellan kanalerna, deras annonsörer, och deras publik.

  • En tydlig och djärv signal om att SVT är livskraftig och oumbärlig, och tar sin publik och sitt uppdrag på allvar. Ja, avsaknaden av ett dylikt program får mig ibland att undra hur det står till på den punkten... 

  • Ett självklart fokus på en av de mest centrala och relevanta aspekterna av den samhällskultur vi alla lever i.

  • En given publikmagnet, med obegränsad potential för "infotainment" och inslag av rättfärdig indignation. 

Nackdelar

  • Kostbar undersökande journalistik.

  • Känslighet för kritik från många håll; i synnerhet om de bakomliggande undersökningarna inte är vattentäta.

  • Smutskastning och rättsliga efterspel (som, även om de i slutändan utfaller till er fördel, kostar tid, kraft och pengar).

Jag kan själv tänka mig fler för- och nackdelar, men jag är framför allt intresserad av vilka av dessa, och andra, ni själva ser; och vilka som är avgörande för er bedömning.

27 nov. 2012

Terminsavslutning

”Det finns inget advent utan kristet innehåll” skriver Martin Modéus, biskop i Linköpings stift, på DN Debatt (26/11), som svar på de riktlinjer för gudstjänster som dagen innan presenterades av Skolverkets generaldirektör Anna Ekström. Och Modéus har onekligen en poäng.

Angående Skolverkets vankelmod säger Modéus bl.a.:
Det bästa skyddet mot dålig religion är inte frånvaro av religion utan förmåga att på ett moget sätt umgås med religion, vare sig man är utövare eller inte.
Och det kan jag hålla med om.* Däremot inte om Modéus lösning på "problemet" med julavslutningarna.

Nog kan Skolverket anklagas för både dubbelmoral och dåliga kompromisser. Men jag ser dem snarare som utslag av förvirring och kluvenhet än som misstag eller medveten manipulation.

Ett alternativ till att omdefiniera julavslutningen som (ovanligt vältajmad) religionsundervisning** är förstås att helt enkelt avråda från att använda kyrkor som samlingslokaler. Det är ju egentligen vad Skolverkets riktlinjer går ut på, men inte uttrycker rent ut. Det hade varit betydligt mer rakryggat och konsekvent, givet de aktuella utgångspunkterna.

Därmed inte sagt att man inte (t.ex. i anslutning till advent) kan avlägga ett studiebesök i kyrkan. Och vid andra lämpliga tillfällen göra detsamma i synagogan och i moskén.

Men terminsavslutningen, den håller man i aulan.

---

(*) ...men jag gillar inte Modéus försåtliga glidning från "sekularism" till "ett annat religiöst förhållningssätt" till "dålig religion" ***

(**) ...från vilken man, enligt Modéus, kan begära befrielse på samvetsgrunder. Nja, det löser ju knappast problemet, utan resulterar snarare i en mild form av utpressning.

(***) ...en retoriskt tackling som slår tillbaka på sig själv: Med god vilja och väl valda definitioner kan man möjligen jämställa sekularism och religion. Men då lämnar man också fältet öppet för tävlan på lika villkor. Och att då grundlöst utropa sig till självklar vinnare låter sig knappast göras. "Religion är så mycket mer, det är sång och musik, skratt och gråt, berättelser och anekdoter, historia och tolkning, färg och form." säger Modéus. Mer än vad då? Mer än en svårsmält mytologi utan förankring i, och relevans för, upplysta människors liv? Sång och musik, och allt det andra, det råder det ingen brist på i en vanlig aula. Och mot myterna ställer sekularismen berättelser som tar människor på allvar. Vill Modéus kalla det för religion, så är det banne mig ingen dålig sådan.

25 nov. 2012

Implikationer

En lärare säger till sina elever:

Om du är duktig så får du ett högt betyg

Kalle litar på sin lärare, och utgår ifrån att det han säger är sant. Men så kommer han att tänka på sin klasskompis, Pelle, som verkar ha fått ett oförtjänt högt betyg. Kalle undrar därför om det också är så att:

Om du får ett högt betyg så är du duktig 

Är det också sant?

Nej, det är det inte.

Men Pelle vill förstås inte lyssna på det örat. Så för att övertyga honom, resonerar Kalle så här:

Satsen Du är duktig kallar vi för p.

Och satsen Du får ett högt betyg kallar vi q.

Då kan vi uttrycka utsagan Om du är duktig så får du ett högt betyg som:

p medför q

Eller, med en pil-symbol:

p -> q                                         (1)


Pilen står för det vi uttrycker med fraser som "om..., ...". Det här kallas för implikation. Och i det här fallet uttrycker implikationen att om det nu är så att du är duktig, är det med säkerhet också så att du får ett högt betyg.

Kalle skriver nu upp vad han vet, och utnyttjar implikationen för att dra en slutsats:

p -> q
p
-------
q

Det här är en logisk, eller deduktiv, slutledning som ibland kallas för modus ponens. Det som står ovanför strecket kallas för premisser och det som står under strecket är slutsatsen. Slutledningen säger att om de två premisserna gäller, så följer slutsatsen, med logisk nödvändighet, av dem. Alltså, om vi vet p och om vi också vet att p medför q, så kan vi dra slutsatsen q.

Det finns många andra sorters logiska slutledningar som ser ut på andra sätt, men för dem alla gäller att om premisserna är sanna, så måste också slutsatsen vara riktig. (Det kan du själv undersöka genom att byta ut betydelsen av p eller q mot vilken annan enkel beskrivning som helst.)


Men vad betyder det egentligen att slutsatsen måste vara sann om premisserna är sanna? (*)

Det hänger på att det är så en implikation fungerar: Det är detta vi menar när vi uttrycker oss i termer av "om..., ...". Det kan man se genom att använda en s.k. sanningstabell:

  p     q   p -> q
  S     S      S   
  S     F      F   
  F     S      S   
  F     F      S   

Vad den här tabellen säger är att vi definierar en implikation genom att visa vad den betyder i alla möjliga fall. I tabellen ser vi att om p är sann, så måste också q vara sann för att vi ska kunna säga att p implicerar q. (Eller uttryckt på ett annat sätt, av p följer q.) Vi ser också att om p inte är sann, så kan q vara antingen sann eller falsk. Varför? Jo, implikationen säger bara att om p så q. Den säger inget om vad som händer med q om p är falsk. Så q kan vara sann även om p är falsk, men behöver inte vara det.

Tabellen beskriver alltså vad vi intuitivt menar när vi säger att något medför något annat, och visar vad detta får för konsekvenser.



Men hur är det då med den här, alternativa, utsagan:

Om du får ett högt betyg så är du duktig

Följer den från premissen ovan? Alltså, om vi vet att (1) gäller, kan vi då också säga att (2) gäller?

q -> p                                         (2)


Trots att den verkar rimlig, och trots att den den definitivt är önskvärd (i verkligheten, utanför vår logiska modell, vill säga) så följer den inte från vår premiss; det enda som vi vet är sant, nämligen att p medför q. Det är alltså inte så att man nödvändigtvis är duktig om man har fått ett högt betyg.


Fundera på det en stund! Känns det konstigt? Lite obekvämt? Vad beror det i så fall på?


Tja, det beror nog framförallt på två saker. Den ena är att vi människor helt enkelt inte är särskilt bra på att resonera logiskt, trots att vi gärna vill tro det. (I många situationer är vi faktiskt ganska bra på att fatta "rationella" beslut, men inte med hjälp av logik.) Den andra är att utsagorna i det här exemplet ligger nära den "stökiga" verkligheten, vilket gör att vi - även när vi medvetet försöker vara "logiska" - lätt blandar in fler premisser och förväxlar saker som vi tror eller vill med det vi som vi faktiskt vet. Eller så misstar vi saker som vi vet är sanna i en viss situation med saker som alltid är sanna.


Nu vill vi ju att logiskt tänkande ska fungera som ett hjälpmedel i verkligheten. Det kan kanske verka som om det logiska resonemanget fungerar sämre än vårt vardagliga, intuitiva resonemang, enligt vilket det rimligen borde vara så att även utsagan "Om jag får ett högt betyg så är jag duktig" är sann.

Men vid närmare påseende inser vi att det ju faktiskt kan finnas andra skäl till att man får ett högt betyg. Läraren har kanske gjort ett misstag, eller så har läraren kanske helt enkelt inte skött sitt jobb. Ja, man kan tänka sig flera olika, mer eller mindre sannolika, skäl...


Även om vi alltså (av någon outgrundlig anledning) kan vara helt säkra på att en lärare aldrig begår misstaget att sätta för låga betyg - vilket ju vår premiss, p -> q, innebär - så kan vi därmed inte vara säkra på läraren inte begår andra misstag. I synnerhet kan vi inte vara säkra på att det omvända misstaget inte begås.


Misstaget att från premissen p -> q dra den felaktiga slutsatsen q -> p är mycket vanligt. Ja, tendensen är så kraftfull att inte ens människor som är tränade att vara på sin vakt mot den alltid lyckas undvika att begå denna typ av misstag. Inte ens akademiker, forskare och vetenskapare är immuna. Vilket är extra allvarligt, eftersom vi ju sällan ifrågasätter deras rapporter. Ännu värre blir det när de journalister som rapporterar forskningsresultat oftast är minst lika dåliga som "vanligt folk" på det här med logiska resonemang. Och riktigt illa blir det när man betänker att journalister väldigt ofta har ett intresse av att inte vara på sin vakt mot logiska fel: Rubrikerna blir tråkigare då!

Kan du själv komma på några exempel?


Lägg därtill att vi som läser journalisternas rubriker är ganska dåliga på att hantera logiskt korrekta resonemang och utsagor.



Hur är det med den här utsagan då?

Om du inte är duktig får du inte ett högt betyg

Eller, uttryckt i sats-logiska termer:

-p -> -q                                         (3)


Tecknet - kallas i det här sammanhanget för negation, och uttalas ofta "icke".

Efter resonemanget ovan är det kanske inte så svårt att acceptera att inte heller denna slutsats följer ur vår ursprungliga premiss, (1). Vi har ju redan kommit fram till den inte innebär att betygen nödvändigtvis är rättvisa: Man kan uppenbarligen få ett högt betyg utan att vara duktig.

Faktum är att denna utsaga säger exakt samma sak som utsaga (2): "Om jag får ett högt betyg så är jag duktig". Enligt (2) kan det inte vara så att jag får ett högt betyg utan att vara duktig. Alltså: (3) om jag inte är duktig kan jag inte få ett högt betyg. (**)



Betrakta slutligen den här varianten:

Om du inte får ett högt betyg så är du inte duktig

Eller, med sats-logik:

-q -> -p                                         (4)


Följer den här slutsatsen från vår premiss? Ja, det gör den! Varför? För att den säger exakt samma sak. Det kan inte vara så att jag är duktig utan att få ett högt betyg. Så om jag inte får ett högt betyg så kan jag inte vara duktig.

Den här varianten är alltså ekvivalent med den ursprungliga utsagan. (***)



Testa dig själv nu! Utgå från den här premissen:

Om det regnar så stannar Lisa inomhus


Hur ser de olika alternativa utsagorna ut? Är de sanna? Verkar de vara sanna?



Här nedanför ser du en sanningstabell som sammanfattar det vi har sagt.

p q p -> q q -> p -p -> -q -q -> -p
S S S S S S
S F F S S F
F S S F F S
F F S S S S

Den tredje och sista kolumnen innehåller samma sanningsvärden och motsvarar alltså den ursprungliga utsagan (1) och dess motsvarighet (4). Den fjärde och femte kolumnen innehåller samma värden och motsvarar variant (2) och (3).


I nästa tabell ser du ett alternativt sätt att beskriva och tolka implikationer. Här används en logisk operator, ∨, som ofta utläses "eller".

Uttrycket p ∨ q utläses alltså "p eller q" och är sant om antingen p eller q är sann (eller om båda är sanna).

Med hjälp av operatorn ∨ kan vi uttrycka innebörden av en implikation, p -> q, så här:

p medför q om (och endast om) antingen q eller -p (icke p) är sann

Eller så här:

p -> q   <->   -p ∨ q

...vilket säger att de båda uttrycken innebär samma sak (tecknet <-> kallas ekvivalens)

Det låter kanske konstigt. Men det säger egentligen samma sak som det vi redan har konstaterat: Om q är sann, kan p vara antingen sann eller falsk - det spelar ingen roll. Men om q är falsk, så måste p också vara falsk - annars kan vi inte säga att p medför q, d.v.s. att om p är sann så måste också q vara det. (Och om p är falsk, så är ju icke p sann.)

p q -p ∨ q -q ∨ p p ∨ -q q ∨ -p
S S S S S S
S F F S S F
F S S F F S
F F S S S S

Tabellen ovan innehåller alltså samma sanningsvärden som den förra, men nu har implikationerna ersatts av motsvarande uttryck med operatorn ∨.

Gå igenom tabellerna, rad för rad, och förvissa dig om att du förstår deras innehåll! Jämför också tabellerna med varandra, kolumn för kolumn, och försäkra dig om att du förstår varför uttrycken är ekvivalenta!


Visst är det kul med logik?

I kursen Naturvetenskaplig specialisering kommer vi främst att använda logik som en grund för argumentationsanalys. Men logik är också en viktig grund för matematik, vetenskapsteori, filosofi och inte minst för utvecklingen av datorer och datorprogram.


---

(*) Notera förenklingen i resonemanget! Det förutsätter t.ex. en entydig definition av egenskapen 'duktig' och att denna kan bedömas på ett (enda) pålitligt sätt. Förenklingen ger en idealiserad modell, och säger alltså nödvändigtvis inget (eller allt) om verkligheten. (Även om den, som i det här fallet, uttrycker något som verkar både självklart och önskvärt.)

När man genomför ett logiskt resonemang utgår man, i slutändan, från s.k. axiom, d.v.s. förhållanden som förutsätts vara sanna utan undantag, och utan att behöva ytterligare motivering.

Vi har här använt oss av sats-logik. Den kan utökas på olika sätt, t.ex. till predikat-logik.

Läs mer, eller titta på en film!


(**) De här två varianterna av den ursprungliga utsagan kallas omvändning eller konvers (2), respektive invers (3).


(***) Den sista varianten (4) kallas kontrapositiv.




Tack till Christian Munthe för tips och förslag.

24 nov. 2012

The Smart Handicap

Från ett tänkvärt inlägg på Tom Murphys blogg, Do the Math, lånade jag ett spelteoretiskt experiment, och genomförde det i gymnasiemiljö.

Mitt i klassrummet placerades en stor godispåse.* Eleverna (n=19) ombads att skriva ner ett heltal mellan 1 och 100. Den elev vars tal låg närmast halva medelvärdet av alla tal skulle vinna godispåsen. (Eller dela den, vid oavgjort.)

Eleverna funderade enskilt en stund och snart hade alla lämnat in varsin lapp. Jag skrev upp alla tal på tavlan, i fallande ordning. Talen varierade från 100 till 5. Medelvärdet landade på 22 (ungefär), och halva medelvärdet blev alltså 11. En elev hade skrivit talet 9 på sin lapp och vann därmed godispåsen.

Efteråt diskuterade vi de tal som nu stod på tavlan. Vi konstaterade att om alla elever (i en stor grupp) skriver ner ett godtyckligt tal mellan 1 och 100 torde medelvärdet av dessa tal ligga nära 50. Hälften av 50 är 25, varför man lämpligen borde skriva ner ett tal i närheten av 25.

Men, resonerade vi vidare, om alla tänker så, kommer de inlämnade talen inte att variera godtyckligt utan i stället ligga nära just 25, vilket då också blir medelvärdet. Lämpligt vore därför att skriva ner talet 12 (eller 13), alltså hälften av det förväntade medelvärdet.

Men, vänta nu... Om alla tänker , kommer det det förväntade medelvärdet att vara 12,5. Och därför borde man i stället skriva ner talet 6!

Och så vidare...

...tills man når insikten att man förstås borde ha skrivit ner talet 1.

Vad hade eleverna faktiskt skrivit på sina lappar då? Vi delade in talen i kategorier: Tal mellan 100 och 50 (4 st.) tydde på att man inte hade uppfattat eller förstått uppgiften. Ingen hade skrivit ner ett tal mellan 50 och 30, men om så vore fallet skulle detta kanske tyda på att man inte tänkt igenom uppgiften. Tal nära 25 (7 st.) tolkades så att man tänkt igenom uppgiften, men inte fullföljt sitt resonemang. Tal nära 12,5 (7 st.) tolkades så att man fullföljt resonemanget enligt ovan, dock ej till sin logiska slutpunkt. Ett (1 st.) tal nära 6 kunde antingen tolkas som ett längre gånget resonemang, eller möjligen som en vild chansning... Inga svar låg nära 3 eller 1.

Jag valde att likställa dessa kategorier med intentionalitetsgrader. Och jag förklarade att jag med begreppet intentionalitet avsåg dels individuell målinriktning och planering; dels uppfattandet av andra individer som likaledes målinriktade och planerande, samt hänsynstagande till detta vid individuell planering och strategisk interaktion. (Fast med fler, och andra, ord.)

Intentionalitetsgrad 0, n0, motsvarade alltså i vårt fall en avsaknad av (funktionell) målinriktad planering (tal mellan 100 och 50).
  • n1 motsvarade bristfällig individuell målinriktad planering (tal mellan 50 och 30).
  • n2 motsvarade individuell, men ej strategisk planering (tal runt 25)
  • n3 motsvarade strategisk planering i ett steg (tal runt 12,5)
  • n4 motsvarade strategisk planering i två steg (tal runt 6)
  • n5 motsvarade strategisk planering i tre steg (tal runt 3)
  • n6 motsvarade strategisk planering i fyra, eventuellt fler, steg (talet 1)
Vi gick nu vidare till diskutera varför de som agerat på n3 inte hade gått vidare till n4n5n6. Det verkade osannolikt att de inte hade insett eller övervägt möjligheten. Vi kom fram till att de - mer eller mindre medvetet - hade gjort bedömningen att andra, deras strategiska motparter, troligen inte skulle agera på högre intentionalitetsgrader.

Vilka skäl kunde de ha haft för denna bedömning? Uppenbarligen räknade de med att åtminstone några motparter skulle agera på nn3, av olika skäl, vara de flesta har behandlats ovan.

Men andra möjligheter dök också upp. Kanske var det så att man räknade med att andra skulle göra samma bedömning, d.v.s. att strategiska motparter skulle avstå från att agera på sina maximala intentionalitetsgrader, utifrån sina antaganden om vad andra skulle göra? Denna möjlighet ger upphov till ett nytt slags osäkerhet: Även om jag kan räkna med att alla motparter agerar (maximalt) strategiskt (n3 och uppåt; potentiellt ni) kan jag inte dra några säkra slutsatser om deras antaganden om hur andra agerar.

Den här typen av överväganden ger upphov till en ny dimension av intentionalitetsgrader (eller intentionsdjup), N1-Ni. Och så vidare... Den strategiska spiralen kan naturligtvis alltid avbrytas i och med att alla väljer den enda möjliga vilopunkten: talet 1. Men i praktiken skulle detta säkerligen kräva många upprepade spel, med samma motparter.

Vi sammanfattade sålunda: Två motverkande krafter är i spel; en är riktad nedåt, från höga tal till låga tal; och en är riktad uppåt, från låga tal till höga tal. Den förstnämnda kallade vi den strategiska kraften. Den andra kallade vi den cyniska kraften.

Andra möjliga benämningar på den nedåtriktade kraften skulle kanske vara den rationella kraften, eller den filantropiska kraften. Den uppåtriktade kraften skulle kanske kunna kallas den irrationella kraften, den begränsade (begränsat) rationella kraften, den kontextbundna kraften, eller den misantropiska kraften. Allt beroende på sammanhang och syften.

Nå, vad kan vi då säga om resultatet? Vilka konsekvenser kan det eventuellt få inom andra områden; i verkligheten? Vi pratade om beslutsfattande i allmänhet; ledarskap; tilltro och sammanhållning; samhällsstyrning; politik; demokrati...

Mot slutet av lektionen föreslog en elev att det vore intressant att upprepa försöket. I samma grupp, inom några dagar. Det gjorde vi! (Med n=19+5=24. Tillskottet utgjordes av elever som nu var införstådda med vad som hänt tidigare...) Den här gången stod endast en liten godispåse på spel i tävlingen om att gissa rätt tal. En stor godispåse skulle den få som i förväg lämnat in den bästa förutsägelsen av resultatet och den bästa motiveringen till sin förutsägelse...

Vad hände?

Talen varierade denna gång mellan 100 och 1. Fyra eller fem tal låg mellan 100 och 90. Några tal låg runt 25. De flesta tal låg mellan 15 och 1. Endast en elev gissade på talet 1. Medelvärdet hamnade på 21 (knappt), och hälften på 10. Två elever hade skrivit talet 10 och fick därmed dela på den lilla godispåsen.

De flesta hade alltså justerat sin tidigare gissning nedåt, med en intentionalitetsgrad: Om man tidigare hade gissat på ett tal runt 25, gissade man nu på ett tal runt 12,5, o.s.v. Med några undantag. Att medelvärdet blev så högt berodde på att de högsta talen alla låg på eller nära 100.

Vi uteslöt snabbt möjligheten att någon denna gång missförstod uppgiften. De "orimligt" höga talen tillskrevs därför "troll" som medvetet ville sabotera eller införa ett oberäkneligt element.

Ett drygt halvdussin förutsägelser lämnades in på förhand. Dessa innehöll, sammantagna, följande prognoser och motiveringar:

Ingen skulle längre missförstå uppgiften.

Några "troll" förväntades. Dessa motiverades dels av (ej beräknande) skojfriskhet; dels av en önskan att göra spelet mer oförutsägbart och därmed på något sätt jämna ut de deltagandes chanser och öka sina egna (?); dels av viljan att göra det svårare för andra att vinna (!) - kanske främst för att "straffa" de som lydigt vandrade nedåt i intentionalitetsspiralen, men också för att detta bedömdes vara ett mer effektivt sätt att påverka spelets utgång än att endast satsa "rätt" för egen del...

Likaså förväntades det uppvisade steget uppåt i intentionalitetsgrad, från n2 till n3, från n3 till n4. Jag fann det anmärkningsvärt att ingen förväntade sig fler än just ett steg per individ, och därmed också för gruppen som helhet. Kanske är detta ett naturligt (intuitivt) sätt för grupper (individer) att närma sig, förhandla sig fram till, viloläget i en serie upprepade försök?

Någon passade på att anteckna resultatet från det första försöket och baserade delar av sina förutsägelser på de förmodat specifika egenskaperna i och sammansättningen av just denna grupp. I detta fall förväntade sig eleven att se en likartad fördelning av tal även vid andra försöket, justerad nedåt. Det outtalade antagandet verkade vara att de flesta individer skulle agera på samma (eller motsvarande) sätt även andra gången. Talens fördelning vid de båda försöken uppvisade vissa likheter, men troligen av delvis andra skäl än det förmodade (se ovan).

Några motiveringar hänvisade uttryckligen till nästa intentionalitetsdimension, N, och uttryckte både sin egen gissning och andras som ett resultat av denna.

The jury is still out... Avgörandet, och utdelandet av den andra stora godispåsen, får anstå till nästa lektion.

Vidare diskussion av dessa försök och deras konsekvenser kommer säkerligen att föras framöver. Vi kommer också att titta tillbaka på de här försöken när (några av) eleverna nästa år läser kursen Naturvetenskaplig specialisering. En elev har redan visat intresse för att själv genomföra liknande försök i olika grupper.


---

Uppdatering 14/3 -13: "Bättre sociala relationer i socialdemokratiska samhällen"

---

(*) Nja, godispåsen utgjordes i det första försöket endast av löftet om en stor godispåse, och symboliserades av en liten pantomim, framförd mitt i rummet, så att eleverna kunde visualisera den framtida vinsten. (Den verkliga påsen inköptes och delades ut dagen därpå.)

19 nov. 2012

Bok-klubben, del I: One Day

Premiär för en ny avdelning

‎'You're gorgeous, you old hag, and if I could give you just one gift ever for the rest of your life it would be this. Confidence. It would be the gift of confidence. Either that or a scented candle.'

Håkan! Jag har ägnat hela dagen åt att läsa ut "One Day" och samla på mig syrliga argument för varför boken - trots att den är smart och habil och slick och snygg och... lyckad - ändå är såååå j-a engelsk och konservativ och ytlig och "litterär" och suave och irriterande och en typisk feel good-film in the making (praktiskt taget ett manus) och kliché-artad och förutsägbar och billigt hjärteknipande och... irriterande. Med små hober som struttar runt i sitt örike och säger "vi gör som vi alltid har gjort" och "allt ordnar sig säkert, som vanligt".

Och nu lipar jag.

Håkan: Betyder det att den fick godkänt? Det är kanske i grund och botten bara en feel good-bok. Vad handlar boken om till slut? Att man ska ta vara på livet (?)

Jag blev påverkad. Nostalgisk, sentimental... Ramlade in på YouTube och hade svårt att tycka illa om de moderna popvideorna.

Som feel-good (eller bad...) får den 4 av 5 - kanske 4,5 - med avdrag för det ovan nämnda, men framför allt för att några passager var stela och pinsamma och ej trovärdiga transportsträckor. "Wait for it!"... utstuderat...

Men jag är inte säker på att man får skriva feel-good, eller producera Kate Perry-videor. Det är skadligt, omoraliskt, politiskt tveksamt, nej värre: propaganda. I bästa fall opportunism, och det är illa nog. Och ska man beskriva den ironiska generationen med distans bör man nog inte vara ironisk själv.

Jag har några ömma punkter... dem får vi ta på lunchen till veckan. En del av dem (kanske alla) spiller över i värderingar, tabun, principer, måsten... Kort sagt, jag har svårt att acceptera och unna mig - eller andra - förströelse. Inte bara på grund av avundsjuka...

Men jag är glad att jag läste boken, Håkan. Tack! Sista delen höll mig i ett järngrepp, och när det hände blev jag alldeles kall... Mot slutet var jag tacksam för att det fortfarande fanns några sidor kvar; ville inte att det skulle ta slut. Och jag blev så glad för att den där allra sista sidan fanns där, som tröst...

F-n också, varför kan vi inte bara vara oss själva, göra det vi verkligen vill och ta vara på varandra och våra dagar tillsammans! Åh, Emma! Men det är ju så där... människor och situationer växer med avstånd. Absence makes the heart grow fonder. Minnena är starkare än originalupplevelserna. Det är en... förbannelse, kanske, men definitivt a fact of life. Jag är Emma. Och jag kan redan nu sörja att jag inte är, har varit eller kommer att vara en bättre kompis till mig själv. Till andra. (Nu lipar jag igen.)

Hur går det med monstren? (Inga spoilers!) Ger du boken till mig när du är klar? Vänta med att säga något tills jag också läst den, OK?

12 nov. 2012

Allmänningarnas dilemma - som experiment

Ellinor Ostroms (m.fl.) Nobelprisvinnande studier som experiment på gymnasiet.

Klassen delas in i grupper om 4 elever. Varje elev tilldelas 20 godisar (eller krediter). Varje grupp får en burk där de kan samla till en gemensam pott. Varje elev i gruppen får lägga ett - för de andra okänt - antal godisar i burken. När alla gjort detta inspekterar experimentledaren burken. För var tionde godis i burken får alla elever i gruppen fyra godisar var. (Vilket alltså motsvarar någon form av tillväxt eller resultat av hushållning.) Proceduren upprepas tio gånger.

Vad händer? Till en början kommer många elever att lägga ett icke ringa antal godisar i burken. Troligtvis kommer alla elever i gruppen att tjäna på detta (*). Men efter hand kommer några elever att upptäcka att de kan tjäna mer på att inte lägga några egna godisar i burken, under förutsättning att de andra eleverna fortfarande gör det. Så snart detta beteende upptäcks kommer fler och fler elever att på detta sätt försöka öka sin egen kortsiktiga vinst. Ganska snart kommer antalet godisar i burken att vara så lågt att ingen längre tjänar på att bidra.

Den optimala strategin är förstås att alla elever alltid lägger alla sina godisar i burken. På så sätt tjänar de 0.4*(20*4) - 20 = 12 godisar var per omgång, samtidigt som den gemensamma potten hela tiden växer. Om ingen satsar någonting blir den individuella vinsten 0, och ingen gemensam pott växer fram.

Om någon bidrar till potten medan andra inte gör det, riskerar denne att gå med förlust, till de andras vinning. Låt säga att två elever i gruppen lägger 10 godisar var i potten, medan de andra två inte lägger någon. I slutet av omgången ligger då 20 godisar (fler) i burken (än tidigare). Dessa genererar ett tillskott av (minst) 0.4*20 = 8 godisar till varje elev i gruppen. De elever som bidrog till potten har alltså förlorat 10-8 = 2 godisar, medan de som inte bidrog har vunnit 8 godisar.

Experimentet går att variera och diskutera på många sätt.

Man kan sedan införa möjligheten till (kostsam) bötfällning av icke-samarbetande gruppdeltagare, och visa att man med gynnsamma parametrar (och med förväntningar om långsiktigt samarbete) kan återupprätta och bibehålla optimalt samarbete. (Men matematiken bakom blir nog lite för krånglig eller tidskrävande.)

Sen blir det riktigt intressant:
Many behavioral game theorists have found that, while altruistic punishment increases participation, it often leads to such a high level of punishment that overall average payoffs, net of punishment, are low [...] Some have interpreted this as showing that strong reciprocity "could not have evolved," or "is not an adaption." It is more likely, however, that the problem is with the experiments themselves. These experiments attempt to refute the standard "homo economicus" model of the self-regarding actor and do not attempt to produce realistic punishment scenarios in the laboratory. In fact, the motive for punishing norm violators is sufficiently strong as to lower overall payoffs when not subject to some social regulation. In real societies, there tends to be a collective control over the meting out of punishment, and the excessive zeal of individual punishers is frowned upon and socially punished. Indeed, [...] one of the rare studies that allowed groups to regulate punishment [...] found that groups that voted to permit only punishment of below-average or of average and below-average contributors achieved significantly higher than groups not using punishment.
(s. 67)

(*) Klassisk ekonomisk teori utgår ifrån att ingen skulle lägga något i burken ens under de första omgångarna. Vad modern ekonomisk forskning visar är att människor inte är "self-regarding" utan antingen "altruistic reciprocators" eller "inequality-averse". De förra utgår från att samarbete gynnar alla inblandade (och att alla andra också inser detta), men straffar avvikare även på bekostnad av både sig själva och det totala utfallet; medan de senare i första hand prioriterar en jämn fördelning, särskilt när de själva lider orättvisor (men även annars).

Man kan nog approximera dessa typer med dygd-etiker repektive konsekvens-etiker...

Inspirerat av kapitel 3.9, Altruism and Cooperation in Groups, i Gintis (2009), The Bounds of Reason.

11 nov. 2012

Rosa på gym

Skulle inte följt med egentligen. Men Mia sa att jag borde komma ut lite. Se lite annat. Novembermörkret tryckte hårt mot den sena eftermiddagen. I ljuset från E4:an växte träningslokalen fram som en gigantisk skolåda i snöyran. "Power Cheer Peregrins".

Det var ett tjugotal stenhårda tjejer mellan 16 och 25 som sysslade med nåt som såg ut som olympisk gymnastik. Och akrobatik. Och friidrott. Det luktade amerikansk fotboll, asiatisk kampsport, maorisk rugby. Inga pom-poms, inga kjolar. Snarare camouflagemålning och combat-kläder. I mina ögon var dom ett sammansvetsat förband som tränade för varandra, och ingen annan. Dom var inte intresserade av att klättra på lagkompisarna till toppen av sina mänskliga pyramider. Ingen brydde sig om att imponera på någon annan eller på killar. Dom ville bara bli så bra som möjligt. Och dom var stolta över vad dom kunde åstadkomma. (Med goda skäl!) Dom visade inte upp sig i halvlek. Dom tävlade för sig själva, mot dom andra lagen i högsta serien (det finns ungefär tio). Och det var tamejfan kroppskultur dom höll på med! Ingen strip-tease, ingen glammig fitness eller body-building med brunkräm. Dom var sanslösa! Viga som dansare, muskulösa som sprinters.

Och grejen är... att när jag såg dom träna... förstod att det var här i träningslokalen, isolerade flera timmar flera kvällar i veckan, som dom trivdes... trivdes med att vara med varandra, känna sig som en enhet, en grupp sammansvurna... Det var då jag kände hur ett kugghjul inne i huvudet klickade till och rörde sig.

Jag har nog alltid tagit för givet att naturen är viktigare än kulturen. Att killar är barnsoldater och tjejer experter på att hålla koll på vem som är vem och så. Men där i lokalen började jag undra. Dom där tjejerna verkade vara soldater. I en annan kultur är vi kanske soldater. Kulturen kanske är viktigare än naturen ibland. Och de där tavlorna är kanske ganska blanka...

Visst, sa Mia efteråt. Klart vi kan vara soldater, lika gärna som killarna. Beror väl på om det lönar sig. Men några blanka tavlor är vi knappast. Det går inte att skilja på Natur och Kultur så där prydligt som du försöker göra, sa hon. Dessutom, vad som är viktigast, arv eller miljö, det varierar väl med tid och plats. (Jag kom på mig själv med att tänka att det kändes lite konstigt och orättvist att Mia är både smart och en jäkla power-pingla.)

Mia säger att här och nu, här är det kulturen som gäller. Därför måste man ta ansvar för sig själv och bygga den själv. Det är inte alla som kan det. Ta chansen och bygga, alltså. Och det finns förstås massor av människor som inte har, eller har haft, någon chans. Både här och på andra ställen.

Så sitt inte där och tyck synd om dig själv och din stenålders-hjärna. Förresten, sa Mia, är jag inte så säker på att du har någon stenålders-hjärna. (Åh, tack så himla mycket!) Vi har väl inte slutat utvecklas, eller? Vem har sagt att det måste gå långsamt? Och du, kulturen är väl en del av naturen. Eller tvärtom. Skit samma!

7 nov. 2012

Framtidsdagen - lätt censurerad

Kunskap är makt, som sagt var, men det vet ju alla att det inte är bra med för mycket makt. Skolöverstyrelsens strävan är också mycket riktigt att göra undervisningen lite sämre vartefter. Annars vet man ju aldrig vilka små maktgalningar som kan gå och lära sej allt möjligt olovandes.
Tage Danielsson, Tankar från roten, 1974

Simone de Beauvoirs existentialistiska moral befordrar en nykter syn på människans villkor och hennes strategier för att hantera dessa. I inledningen till den svenska översättningen skriver Eva Lundgren-Gothlin:
...eftersom människan är en sig själv ständigt negerande, transcenderande varelse, bär hon också inom sig en ständig möjlighet till "flykt" undan sig själv och det hon gjort/valt sig till. Eftersom hon inte är något bestämt kan hon ständigt förneka det hon är. Hon kan säga: "Det är inte jag, denna lögnare", för när hon säger det är hon redan något annat. Människan kan också förneka ansvaret för sitt liv genom att låtsas att hon på ett tinglikt vis just är något, något hon inte själv gjort sig till. ...Då är hon detta såsom något ödesbestämt, ofrånkomligt. Sartre kallar denna flykt undan människans livsvillkor som fri och ansvarig för "ond tro" (ibland översatt med självbedrägeri) just för att han menar att människan, även när hon flyr, när hon ljuger för sig själv, ständigt är medveten om vad hon gör. ... Grunden till att människor lever i ond tro är att insikten om friheten, och därmed om det totala ansvaret för den egna existensen, ger ångest. Att vara moralisk eller autentisk, dvs sant mänsklig, är både för Sartre och Beauvoir, att söka undgå att hamna eller leva i ond tro, att erkänna friheten och ansvaret.
Det här med frihet och ansvar är verkligen spännande... Två så positivt laddade ord - tillsammans utgör de en oemotståndligt lockande devis. Så lätt att tycka om. Så lätt att hålla med om. Men också så lätt att missförstå; så lätt att missbruka. Men mer om detta senare.


Om arrangemanget

Inbjuden att delta (!) i kommunens Framtidsdag erbjöds (!) jag en "inblick" i "medarbetarskap i en föränderlig kommunal miljö". Språkbruket fullkomligt osade av förvirrad reklam-retorik blandad med förtäckta hot.

Var detta ett unikt och driftigt (om än missriktat) initiativ, eller var det månne en mer eller mindre färdigpaketerad föreställning, insåld i flera led? Pådyvlad förskrämda och godtrogna bakvatten till kommuner, via SKL, av skrupellösa "tankesmedjor" i maskopi med frilansande konsulter? Ja, med stor sannolikhet det senare (se länk).


De första intrycken

Det första som slår mig när jag stegar in i evenemangshallen är den närmast science fiction-liknande mångfalden av TV-monitorer som alla i synkronisering visar fascinerande... reklamfilmer. Dessa filmer upprepas gång på gång med en psykedelisk effekt, inte olik den som eftersträvas vid hjärntvätt. (Och senare skulle de också visas storbild.) Reklam för vad? För vem? Av vem? Varför?

På monitorerna ser jag människor jag känner igen. Människor jag känner, och vid vars sida jag lever och arbetar. De talar om kommunen och om sina verksamheter med en märklig blandning av engagemang och stelhet. Jag ser tomma blickar och hör mekaniska röster. De flesta talar med bred lokaldialekt (medan några försöker tillägna sig en mer mondän språkdräkt) men det de säger låter märkligt avkontextualiserat. Generaliserat, urvattnat. Plattityder ämnade att fånga en största gemensam nämnare.

Jag hör ungdomliga berättarröster okritiskt rabbla manus, likt livegna telefonförsäljare.

Och ibland ser och hör jag människor som med uppenbar inlevelse talar sig varma för... ett eller annat. Något som redan verkar hända, eller redan har hänt. Jag måste uppenbarligen hoppa på tåget - vart det nu än ska - innan jag står ensam kvar på perrongen. Framtiden är visst här. Det har mina medmänniskor förstått, förstår jag att det är meningen att jag ska förstå...

Och sedan ser jag de lila tröjorna... I en sådan mångfald. På alla de tysta, lila människorna. Vilka är de? Var kommer de ifrån? Vad vill de? Är de representanter, ambassadörer för... ja, vad det nu är? Är de redan initierade deltagare? Är de blott inhyrd service-personal? I så fall, varför ser de ut som om de deltog i experimentet The Wave...?

Jag står länge i förundran, instinktivt avståndstagande. Tills jag vänligt (nåja) men bestämt av en lila människa ombeds sätta mig ned. (Jag skymmer ingens sikt, men jag bör väl visa lämplig hänsyn och aktning, antar jag.)


Programmet

Kommunchefen inleder med att leverera en fragmentarisk omvärlds- och framtidsanalys, riktad till en mycket oklar målgrupp: Talar han till (eller som) kommunmedborgare eller kommunalarbetare? Både han och den efterföljande personalchefen får mig att tänka på en av mina klassiker: Okunskapens fem nivåer.

Så följer Mats Olsson från Kairos Future (läs deras programdeklaration!) Han målar upp en skrämmande endimensionell vision, och visar sig snabbt och utan tvivel vara en ovanligt okritisk teknikoptimist (hälsomätarna!). Det är fortfarande oklart vem det egentligen är som konkurrerar med vem om vad. Ack, dessa konsulter, tankesmedjor och självutnämnda experter: De uppfinner både problem och lösningar och presenterar dem sedan i framsuggererade situationer utan valmöjligheter. Och så dessa mätsystem! Vilka tunna alibin de är...

Så personalchefen. Andemeningen i hans budskap: "Whatever they said"! Till hans försvar ska sägas att han nästan verkar ha vett att, om inte skämmas, så åtminstone (av erfarenhet) inse att hans blankpolerade käpphästar inte kommer att smältas med hull och hår av auditoriet: "Vi skall sträva efter, nej uppnå, högsta kvalitet ...men bara mellan 7 och 4". (Tänk på hälsomätarna!)

Slutligen, la pièce de résistance: en avhoppad amerikansk marinsoldat som nu hankar sig fram som ett mellanting mellan hårdför personal- och organisationsutvecklare och stå-uppkomiker. Mannens karriär bygger på tre framgångsfaktorer: en överväldigande uppenbarelse; en spännande och lätt skrämmande bakgrund, mytologiserad av amerikansk propaganda och medieutbud; och en viss talang för clowneri.


Föreställningen

Bedömd endast som stand-up höll sig framträdandet på en nivå någonstans över det skitnödiga dravel som vi har kommit att nöja oss med, men ljusår under riktig kvalitetskomik och dessutom utan utsikter att bli så mycket bättre: Karln hade några få knep (språkförbistring, svärmor) och de blev snabbt uttjatade. Han var helt enkelt en man med en spännande bakgrund som visste att slå mynt av den, att behärska en scen och att, i viss mån, bjuda på sig själv.

En god (nåja...) talare - komiker, politiker, ledare eller inte - är nu ingenting utan sitt budskap. Presentationen är bara förpackning.

Budskapets leverans var (medvetet?) bristfällig - det var tunnt, splittrat, osammanhängande, osakligt, irrelevant och tendentiöst.

Och budskapets innehåll var hårresande! Ett barn kunde ju räkna ut på förhand att inlindat i all denna grannlåt skulle ligga något svårsmält. Hela arrangemanget var ett uppenbart försök att skölja ned en bitter medicin med färggrann och sötsliskig läskedryck.

(Googla på termerna "motstånd" och "förändring" så ser du vilken lukrativ branch detta är för självutnämnda profeter och managementkonsulter! Och hur villigt lokala virrpannor och despoter betalar notan.)

Sex punkter, utportionerade under en dryg timmes tid:
  1. När organisationen säger "hoppa", fråga då (endast) "hur högt?"
  2. Skjut först och - om du verkligen måste - ställ frågor sedan
  3. Om du undrar vad du håller på med - gör det ändå, och passa på att fundera under tiden (en egen variant på ledningens "vi bygger planet medan vi flyger")
  4. Att ifrågasätta (för mycket) eller att avvika från planen är att vara illojal, och det är förbjudet
  5. Illojalitet får konsekvenser - d.v.s. du kan räkna med att organisationen rensar ut nej-sägare
  6. Acceptera inte illojalitet hos dina medarbetare - tvärtom, för att visa din lojalitet måste du snabbt och högt ange sådana tendenser och personer! Det ligger inte bara i ditt och organisationens intresse, utan är också för den stackars missanpassades eget bästa.
Allt detta sagt i en kontext som etablerats sålunda: "Det finns ingen väsentlig skillnad mellan ett stridande förband och en kommunal förvaltning - eller för den delen en gymnasieskola". Bara denna utgångspunkt i sig, och den brist på självkritik och respekt för auditoriet som tillät den att så tydligt framgå - utan reservationer - är nog för att omintetgöra relevansen hos alla andra bedömningsgrunder!


Mottagandet

Som McLuhan sa: "The medium is the message". Att döma av publikens reaktioner var jag relativt ensam om att finna det hela tämligen hårresande, och det var uppenbart att detta delvis kunde förklaras med att budskapet och dess leverans för de flesta smälte samman till en - positiv - helhet. Mission accomplished! Jag roade mig med att fundera över hur och varför föreställningen landade som den gjorde runt omkring mig. I församlingen såg jag representanter för:

- den lättsinnige, som troligtvis inte insåg allvaret i det som utspelades.

- den lättroade, som utifrån lågt ställda förväntningar uppenbarligen fokuserade på vad som uppfattades som en ovanligt lättsmält fortbildningsdag.

- den lättledde, som beredvilligt svalde valda delar av budskapet - förhoppningsvis utan tanke på dess långtgående implikationer.

- den lätt fascistoide, som nickade instämmande, mer eller mindre medveten om just dessa implikationer. Viktigt att notera här är att det finns en väsentlig skillnad mellan att instämma i ett förslag, och att agera medlöpare till ett maktfullkomligt system. Den kritiska frågan man måste ställa sig är: Vad händer om (när) jag inte (längre) håller med (om allt)?

Ja, det fanns förstås många andra; också de som uppfattade det hela ungefär som jag. Dessa försvann emellertid ur sikte när församlingen med ett vrål sträckte upp sina händer i en extatisk berg-och-dalbane-imitation...

Cecilia Verdinelli skrev för ett tag sedan i en kulturkrönika i GP (9/11 2010):
...en fascistifiering av samhället kräver ingen tydlig enskild aktör. Den kan komma stegvis och utan banér. Den är inte oupplösligt förenad med judehatande mustaschgubbar. Man är blind om man inte ser att en uppsättning idéer som ligger nära fascismen på kort tid blivit salongsfähiga: idén om att staten har rätt att kräva lojalitet och någonting liknande kärlek av de som bebor den och idén att det finns en inre fiende att bekämpa. Svävande kungörelser om terrorhot kompletterar bilden.
Och terrorhoten hade ju inledningsvis målats upp med all önskvärd tydlighet: konkurrens mellan arbetstagare, skolor, kommuner, nationer... ("Kineserna kommer!")


Ond tro

Så var det där med frihet och ansvar - en devis som kan tolkas och användas på många sätt...

Med husgudar som Camus (och ja, varför inte Seneca och Frans G. Bengtsson) finner jag det personligen uppenbart att all frihet föregås av ansvar. I den mån du är fri är du också ansvarig, inte bara för dig själv utan också inför alla andra. Faktum är att du i första hand är ansvarig för andra, och detta ansvar har företräde framför dina eventuella friheter. Du är (eller kan vara) fri endast i den utsträckning som du först har fullgjort och står beredd att ta ditt ansvar.

Det aktuella samtalsklimatet - i sig resultatet av en ohelig allians mellan nyliberalism och postmodernism - befäster emellertid (minst) två fel av två möjliga i begagnandet av den klämkäcka devisen om frihet och ansvar...

Det är inte längre fråga om frihet under ansvar, utan snarare om frihet utan ansvar. Närmare bestämt friheten att undandra sig ansvar. Den postmoderne samhällsmedborgaren tar sig friheten att göra vad som helst, men är ansvarig endast för sig själv.

"Negativa friheter" utgörs, enligt liberalismens ordbok, av friheten att slippa förtryck av olika slag, utövade av andra människor. I praktiken innebär dessa friheter emellertid i första hand friheten att undvika ansvar - ansvar för andra, för något. Friheten är tänkt att ge individen möjlighet att utvecklas så långt den vill och kan, utan begränsningar. I praktiken blir dock denna frihet ett alibi för att kliva på andra för att få det man vill. Det enda du som individ behöver ta ansvar för är att ingen märker att den blir kliven på - eller åtminstone inte märker att det är just du som kliver.

Vad som under renässansen började växa fram som en tanke om alla människors lika värde har med tiden perverterats till den heliga rätten att sko sig på andra. (Kommer här att tänka på min essä om löne-arbete i amfiteatern.)

Det finns alltid något att skylla på, eller någon att delegera ansvaret till, om man bara vill. Vad sägs om följande dagsaktuella anekdot:
I ett reklamavsnitt inuti ett annat reklamavsnitt hör jag i Sveriges näst största TV-kanal ett resebolag rekommendera ett "oralt kolera-vaccin", för att "du som resenär inte ska behöva missunna dig de lokala kulinariska specialiteterna - dessa är ju, trots allt en stor del av upplevelsen" (!)
Och på resebolagets webbsajt läser jag, under rubriken Socialt ansvar:
"[vi] är anslutna till [ett kvalitetssystem], som är grundat av europeiska researrangörer. [Kvalitetssystemet] tillhandahåller riktlinjer och mätsystem i syfte att bidra till förbättringar inom miljö och socialt ansvar i resebranschen."
Mätsystem var det, ja... Sa någon ICA:s köttfärs? Framtidsdagen? (Du kommer ihåg de där orwellska hälsomätarna som enligt Mats Olsson snarast bör - nej, kommer att - dyka upp på kommunens hemsida, va?)

En annan tydlig indikation på hur ett närmast desperat avhändande av ansvar tar sig uttryck är de senaste decenniernas accelererande diagnosticerings-iver, inom pedagogik såväl som inom psykiatri m.fl områden (se här, här, och här).

Ja, här skulle man också kunna dra fram kommunaliseringen av skolan och inte minst finansieringsreformen inom högre utbildning (se t.ex. här).

Ett annat populärt sätt att sprida ut och distansera sig från ansvar är att barrikadera sig bakom orimliga upphandlingar: Några exempel: IT-servicen i Kerfis (numera Advania) regi, städningen som levereras (!) av ISS, och inte minst skolmaten vars kvalitet, miljöpåverkan och prisvärde (!) i enlighet med LOU, via EU-direktiv, effektivt försämras.

I ett större perspektiv ser vi en formlig tsunami av lika löjeväckande som skrämmande och verklighetsfrämmande framtidsförhoppningar. Det är det allt större gardet av "End-of-History merchants" á la Fukuyama, och av sådana människor som Terry Eagleton benämner "credulous triumphalists" - och inte minst av deras horder av anhängare. Min spontana reaktion på dylika människor är att de antingen är korkade eller cyniska - eller möjligen både-och.

När man pressar sådana människor på en
konkretion av deras önsketänkande dyker nästan alltid någon variant av galopperande teknikoptimism upp.

Och, se, så var vi tillbaka vid Framtidsdagens tre inledande anföranden!

Vad det handlar om, egentligen, är att sopa obekväma problem och olösliga ekvationer under mattan. Att förskjuta dem, om inte i rum (vilket varit standard fram tills nyligen) så i tid. När det inte längre går att dölja det faktum vårt välstånd till stor del byggs på andras misär, ja, då "diskonterar" vi framtiden istället. Därav den annalkande, nej pågående, miljö- och klimatkrisen. Den enes bröd, den andres död. Tillväxten och globaliseringen har, så att säga, slagit i taket, och i desperation intecknar vi nu våra barns och grannars levnadsbetingelser. (Alf Hornborgs bok "Myten om maskinen" rekommenderas varmt.)


Avslutning

En facklig representant har sedermera varnat personalen för att ventilera kritiska åsikter om arbetsgivaren, inte minst i s.k. sociala medier. (Och bara detta faktum, i sig, understryker vikten av en text som denna!) Ja, smakar det, så kostar det, uppenbarligen...

Notera därför särskilt att artikeln ovan inte innehåller något som kan tänkas kränka eller alienera vare sig (potentiella) elever eller föräldrar! (Och begrunda samtidigt hur en del av det som faktiskt uttrycks via sociala medier - förvisso utan direkt kritik mot just arbetsgivaren - troligen påverkar dessa avnämares uppfattning av och förtroende för vår organisation...)

Tvärtom springer denna text ur engagemang, vilja och strävan efter kvalitet. Det torde vara något som alla, möjligtvis med undantag just för organisationsledningen, uppskattar och efterfrågar.

Jaha, det är väl lika bra att tacka för sig, här och nu...


---

Uppdatering 26 januari 2017


18 okt. 2012

Att börja i rätt ända



Vi har en massa teknik omkring oss.

Vi behöver den.

Vi måste använda den.

Och resultatet måste bli bättre än tidigare.

Det borde det väl bli.

Åtminstone om vi är professionella nog att modifiera och omdefiniera det vi gjort tidigare.

Och det är vi väl?



Men vad kommer först, egentligen?

Tekniken eller idéerna?

Behoven, målen, syftena?

Och vad förändrar sig snabbast?



Om du verkligen vill något.

Om du upplever ett reellt behov.

Om du har en idé om hur du bättre kan uppnå dina syften.



Skaffa, skapa, kräv den teknik som kan hjälpa dig att nå dina mål!

Bortse från, undvik, vägra den teknik som inte gör det!



Och prioritera noga!



Jag så nyligen en mycket inspirerande föreläsning av en framstående mjukvaruutvecklare och designer. Trots sin extremt stora kunskap och skicklighet, eller kanske just på grund av denna, vägrar han konsekvent att sätta tekniken framför idéerna. Han låter sig förvisso inspireras av den nya teknik som finns tillgänglig, men det är grundläggande, tidlösa principer som är viktigast. På så sätt utgör han både ett exempel på vad som efterfrågas i Puenteduras taxonomi* - vad kommunen förväntar sig av oss, nu när de köpt in alla datorer - och på en sund inställning där tekniken aldrig tillåts bli ett självändamål.

Föreläsningen innehåller konkreta exempel på hur digitala verktyg kan användas på genuint nyskapande sätt inom olika områden: programmering, elektronik, animering. Den visar också hur de största uppfinningarna inom datavärlden de senaste 50 åren inte utgår från tekniken i sig, utan från mänskliga behov och generella idéer.

Se den!


* Kommer du ihåg Puentedura?

16 okt. 2012

Homeland vs. Sopranos

Kollade just på senaste avsnittet av Homeland och fick för mig att jag kunde motivera mina selektiva och till synes godtyckliga aversioner och sympatier för diverse TV-serier...

Homeland är, i mina ögon, ett sällsynt och ganska seriöst försök att få en bred publik att operera med gråzoner. Detsamma kan säkert sägas om maffia-serier, m.fl., också, men för mig går det en sådan där kvantitativ-till-kvalitativ* skiljelinje mellan serier som i bästa fall skapar förståelse för hur subkulturer skapas, vidmakthålls och krockar med varandra (och med "normen"); och serier som behandlar fundamentala (ofrånkomliga?) konflikter - både på individ- och samhällsnivå.

Det som framför allt stöter bort mig från de förra är att de, genom sin blotta existens, upphöjer kontingenta förhållanden (d.v.s. sådana som i princip kan och bör förändras) till de facto ofrånkomliga sådana. I detta avseende lierar de sig med övergripande trender som "demokrati"-som-förvaltning-av-status-quo; "historiens slut"; "the have's and the soon-to-have's" etc. och det allt mer okritiska accepterandet av absurditeter; shifting baselines som efter decennier av medveten manipulation nu löpt amok. (Du nämnde "Hollywood-fruar".)

Där maffia- och polisserierna nästan uteslutande beskriver grupp- och socialpsykologiska skeenden, belyser Homeland dessutom både individpsykologi** och global sociologi: Tio år efter 9/11 avkräver den sin publik sympati - och i förlängningen identifikation - med anti-hjälten Brody. Brody framstår i många avseenden som en mer rakryggad person än de flesta människor omkring honom: vanliga amerikaner, tjänstemän och politiker. Han förkroppsligar i hög grad de ideal som hyllas men sällan efterlevs i det omgivande samhället.

Trots det - eller just därför - uppvisar han många distinkt "anti-amerikanska" böjelser: En del av dessa visar han öppet - med blandade reaktioner - vilket genererar konflikter mellan hans anhängare och hans belackare; vissa döljer han - de står i konflikt med "normen" och det politisk praktiska och korrekta, dock ej med hans egen eller publikens moral; och vissa - slutligen - genererar konflikter inom honom själv, och därmed också hos publiken. Resultatet är att serien sticker hål på bekväma "sanningar" om rätt och fel.

Du sa att du hade "fått nog av ironi". Är det inte ironiskt att Sopranos m.fl. (på samma sätt som Reservoir Dogs) ska föreställa någon slags hyper-ironi, men egentligen bara vidmakthåller (bekräftar) absurda förhållanden?


* Ja, hur är det nu med det ontologiskt reducerbara? (Det senaste jag läste i ämnet, senast i dag, var detta.)

** Och då snackar vi inte om erektionsproblem och oidipuskomplex.


--- Uppdatering 18/10 ---

Kanske det främsta skälet till att jag misstror vissa serier är att de inte har ett på förhand planerat slut. De syftar till att underhålla så länge som möjligt, i stället för att berätta en avgränsad historia, med en aristotelisk början, mitt och slutpunkt.

Det finns mellanformer, så klart, där t.ex. fantasy-författare tar så många och långa omvägar till detta slut att serien fungerar som om den inte hade något definitivt slut. I både TV- och bok-världen handlar det ju om att rida på vågen av publikintresse, tills den ebbar ut. En annan mellanform är att "avsluta" enskilda avsnitt eller säsonger, men att samtidigt flytta på målstolparna, eller smyga in nya mål så att en nästan ny berättelse kan ta sin början där den gamla tar vid.

Homeland gör det senare. Den nya säsongen verkar hittills vara en kopia av den första. Men säsong 1, i sig, hade ett tydligt och på förhand planerat slut, och en tydlig berättelse-båge dit, som förmedlade ett antal på förhand planerade sens-moraler.

14 okt. 2012

Collateral Damage

Ur Zygmunt Baumans bok Collateral Damage (Daidalos, 2012), med svensk översättning av Annika Ruth Persson.

Agorans (ibland klart deklarerade men ofta outtalade) syfte var och förblir att hela tiden samordna "privata" (oikosbaserade) och "offentliga" (ekklesiahanterade) intressen. Och agorans funktion var och förblev att skapa den grundläggande och nödvändiga betingelsen för en sådan samordning: en tvåvägsöversättning mellan språket för individens/familjens intressen och språket för de offentliga intressena. Vad man huvudsakligen väntade sig eller hoppades att uppnå på agoran var å ena sidan att privata angelägenheter och önskningar skulle stöpas om till offentliga frågor, och å andra sidan att frågor av allmänt intresse skulle stöpas om till individuella rättigheter och skyldigheter. I vilken grad en politisk regim är demokratisk kan därför mätas i hur lyckad eller misslyckad, hur smidig eller knackig, denna översättning är: alltså genom hur väl dess främsta syfte uppnås, snarare än genom hur troget den följer en eller annan procedur, vilken felaktigt betraktas som ett både nödvändigt och tillräckligt villkor för demokrati - för all demokrati, för demokratin som sådan.
(s. 18)
En av de demokratiska regimernas mest ökända ömmande punkter är det motsägelsefulla förhållandet mellan de demokratiska rättigheternas formella universalitet (lika för alla medborgare) och rättighetsinnehavarnas inte lika universella förmåga att verkligen utöva sina rättigheter; med andra ord, klyftan mellan den rättsliga ställningen för en "medborgare de jure" och den praktiska kapaciteten hos en medborgare de facto - en klyfta som individerna förväntas överbrygga med hjälp av sina egna resurser och färdigheter, som de emellertid kanske - och i väldigt många fall faktiskt - saknar. 
Lord Beveridge, mannen vi har att tacka för ritningarna till efterkrigstidens brittiska "välfärdsstat", senare förebild för en rad andra europeiska länder, var liberal, inte socialist. Han menade att visionen om en omfattande, kollektivt understödd försäkring för alla var en ofrånkomlig följd av och ett oundgängligt komplement till den liberala idén om individens frihet, men också en nödvändig betingelse för liberal demokrati. När Franklin Delano Roosevelt förklarade krig mot rädslan utgick också han från detta antagande, liksom förmodligen även Seebohm Rowntree i sin banbrytande forskning om orsakerna till och omfattningen av mänsklig fattigdom och förnedring. Valfrihet medför ju när allt kommer omkring oförutsedda och oförutsebara risker att misslyckas; många människor upplever dessa risker som outhärdliga och fruktar att de ska pressas över gränserna till sin egen förmåga. För de flesta människor förblir det liberala valfrihetsidealet en undflyende fantom och en fåfäng dröm, om deras fruktan för att misslyckas inte dämpas av en försäkring, utställd i gemenskapens namn, en försäkring som de kan lita på och luta sig mot i händelse av personliga nederlag eller ett oblitt öde. 
Om de demokratiska rättigheterna och de med dem förbundna friheterna erkänns i teorin men är omöjliga att praktisera, läggs förnedringen i att vara olycklig ovanpå hopplöshetens smärta. Förmågan att klara av livets utmaningar prövas dagligen, och det är i denna verkstad den enskilda människans självförtroende och självaktning smids eller smälter bort. Någon räddning från den egna oföretagsamheten eller oförmågan är knappast att vänta från en politisk stat som varken är eller vill vara en social stat. Utan sociala rättigheter för alla kommer en stor och sannolikt växande skara människor att tycka att man inte har någon större nytta av politiska rättigheter och därför inte behöver bry sig om dem. Om politiska rättigheter är nödvändiga för att sociala rättigheter ska komma till stånd, så är sociala rättigheter lika oundgängliga för att göra politiska rättigheter "reella" och hålla dem i funktion. Båda typerna av rättigheter behöver varandra för att överleva; de kan bara överleva i samverkan
Den sociala staten har varit höjdpunkten i det moderna förkroppsligandet av gemenskapens idé: det vill säga som en institutionell reinkarnation av denna idé i sin moderna form, en "föreställd totalitet" - vävd av ömsesidiga beroenden och åtaganden, lojalitet, solidaritet och tillit. Sociala rättigheter är, så att säga, den påtagliga, "empiriskt givna" manifestationen av denna föreställda kommunala totalitet (det vill säga den moderna varianten av ekklesia, den yttre ramen för de demokratiska institutionerna), vilken knyter det abstrakta begreppet till vardagens realiteter, låter föreställningen slå rot i de dagliga livserfarenheternas bördiga mylla. Dessa rättigheter bekräftar att en ömsesidig tillit, från person till person, är verklig och går att tro på, liksom tilliten till ett gemensamt nätverk av institutioner som understödjer en kollektiv solidaritet och skänker den giltighet. 
För ungefär 60 år sedan fångade T. H. Marshall den tidens stämningar och formulerade dem i vad han trodde var en bestående universell väg för det mänskliga framåtskridandet: från äganderätt till politiska rättigheter och därifrån till sociala rättigheter. Politisk frihet var enligt honom en oundviklig, om än något fördröjd, följd av ekonomisk frihet och gav i sin tur ofrånkomligen upphov till sociala rättigheter - vilket gjorde det möjligt och rimligt för alla att använda båda sina friheter. För varje successiv utvidgning, menade Marshall, skulle agoran bli mer inkluderande, fler och fler kategorier av människor, som dittills hade varit ohörbara, skulle få en talan, fler och fler ojämlikheter skulle jämnas ut och fler och fler former av diskriminering skulle försvinna. Bortåt ett kvarts sekel senare lade John Kenneth Galbraith märke till en annan regelbundenhet, och denna bidrog till att Marshalls prognos modifierades kraftigt eller rent av vederlades: allt eftersom man skördar frukterna av att de sociala rättigheterna blivit allmänna, visar allt fler innehavare av politiska rättigheter en tendens att använda sin rösträtt till att stödja individuella initiativ, med allt vad det innebär: ojämlikheten i inkomster, levnadsstandard och livsutsikter ökar i stället för att utjämnas. Galbraith förklarade denna trend med att helt andra stämningar och livsfilosofier var rådande inom den "nöjda majoriteten" som växte fram. Med en känsla av att sitta säker i sadeln och vara hemmastadda i en värld med stora risker, men också med stora möjligheter, tyckte sig den framväxande majoriteten inte behöva "välfärdsstaten", ett arrangemang som de allt oftare upplevde mer som en bur än ett skyddsnät, mer som ett stängsel än en öppning - och en slösaktig frikostighet som de, de nöjda, de som kunde förlita sig på sina egna resurser och fritt kunde röra sig över hela jordklotet, själva troligtvis aldrig skulle behöva dra nytta av. För dem var de fattiga i trakten, de som var markbundna, inte längre en "reservarmé av arbetskraft" och att lägga pengar på att hålla dem i form var bortkastat. Det breda stödet "bortom vänster och höger" för socialstaten, av T. H. Marshall betraktad som slutdestinationen för "de mänskliga rättigheternas historielogik", började förtvina, smulas sönder och dunsta bort i allt snabbare takt.
I själva verket hade väl välfärds(/sociala-)staten aldrig kommit till stånd om inte fabriksägarna en gång i tiden hade ansett det vara en lönsam investering att ta hand om "reservarmén av arbetskraft" (att hålla reservisterna i god form ifall de behövde kallas in i aktiv tjänst igen). Införandet av den sociala staten var verkligen en fråga "bortom vänster och höger"; nu har dock stämningarna vänt och den åsikt som ligger "bortom vänster och höger" är att välfärdsstatens omsorger ska begränsas och styckas upp. Om välfärdsstaten numera är underfinansierad, faller sönder eller till och med aktivt monteras ned, beror detta på att källorna till kapitalvinster har glidit över från exploatering av fabriksarbetare till exploatering av konsumenter. Och på att fattiga människor behöver allt det som krävs för att möta konsumentmarknadernas lockrop, behöver betalningsmedel och kreditkonton (tjänster som "välfärdsstaten" inte tillhandahåller) för att vara till någon nytta i konsumentkapitalets innebörd av "nytta".
"Välfärdsstaten" (som jag, återigen, hellre vill kalla "den sociala staten", en benämning som förskjuter tonvikten från fördelningen av materiella förmåner till det gemenskapsbyggande motivet bakom denna fördelning) var ett arrangemang som tycks ha uppfunnits och förespråkats just för att förhindra dagens drift att "privatisera" (ett koncist uttryck för att främja i grunden antikollektiva individualiseringsmönster av konsumentmarknadstyp, mönster som tvingar människor att konkurrera med varandra); denna drift leder till att banden mellan människor försvagas och bryts, och undergräver därmed den sociala grunden för solidaritet. "Privatiseringen" skjuter över den svåra uppgiften att motverka och (förhoppningsvis) lösa socialt skapade problem på enskilda mäns och kvinnors axlar, människor som i de flesta fall inte på långa vägar har de resurser som krävs för detta; "den sociala staten" tenderar därmed att förena sina medlemmar i en strävan att skydda var och en mot den hänsynslösa konkurrensens "allas krig mot alla".
En stat är "social" när den stödjer principen om en gemensamt undertecknad, kollektiv försäkring mot individuella motgångar och dess följder. Det är denna princip - klart uttalad, implementerad och mött av tillit och förväntningar på funktionsduglighet - som höjer ett "föreställt samhälle" till en "genuin totalitets" nivå - en påtaglig, förnimbar och levd gemenskap. Därmed ersätter den "egoismens ordning" (för att använda John Dunnes uttryck), som alstrar misstro och misstänksamhet, med "jämlikhetens ordning", som inspirerar till förtroende och solidaritet. Och det är samma princip som gör den politiska enheten demokratisk: principen upphöjer samhällsmedlemmarna till en status som medborgare, det vill säga, den gör dem till delägare i stället för aktieägare i samhället; förmånstagare, men även aktörer med ansvar för att skapa och på ett anständigt sätt allokera dessa förmåner. Kort sagt, de blir medborgare som definieras och drivs av ansvarskänsla och ett starkt intresse för det gemensamma välbefinnande: ett nätverk av institutioner som kan anförtros uppgiften att garantera den av staten uppställda "kollektiva försäkringens" solidaritet och tillförlitlighet. En tillämpning av den principen kan ofta skydda män och kvinnor från den trefaldiga förbannelsen att tystas, uteslutas och förödmjukas - men allra viktigast är att den kan bli (och oftast blir) en rik källa till den sociala solidaritet som gör "samhället" till ett gemensamt, gemenskapligt värde.
(s. 20-24)