Grinig gammal gubbe fortsätter att svära i finkulturens kyrkor.
Mozart var ett musikaliskt geni, men han var verkligen ingen djuping, och det var knappast Schikaneder heller. De båda herrarna söp ihop en föreställning i ren desperation, och slängde in lite av varje. En stor del av musiken är underbar - bland det bästa som gjorts - trots att den som så ofta hos Mozart känns spontant hopkommen. Men i föreställningen i övrigt hittar man mindre substans än i den årliga buskisen på Vallarnas utomhus-scen.
Kritiker har i 200 år försökt hitta (dolda) budskap och en högre mening i svamlet. Det blir mest fånigt. Här är en lista över förslag:
- Introduktion till upplysningens filosofi
- Politisk satir
- Könskamp
- Kommentar till den franska revolutionen
- Värvningskampanj för frimurarna
- Flört med orientalisk mystik
- Magisk saga
- Psykologisk allegori
- Förteckning över jungianska arketyper
- Animering av tarot-kortleken (!)
- Kärleksberättelse
- Del av en (genomtänkt) serie...
- En tidig "Stjärnornas krig" (!)
- En föregångare till Da Vinci-koden
Och visst går det att hitta element som kan sorteras in under vart och ett av dessa. Men helheten? Nja, den går nog bara att kategorisera på ett sätt:
Som en bärare av musiken.
En synnerligen kaotisk sådan, med gott om plats för diverse humoristiska, dramatiska och hjärteknipande inslag.
Bakom den aktuella uppsättningen verkar det inte finnas några ambitioner att krysta fram en röd tråd, och det skulle kanske kunna tala till dess fördel. Ensemblen gav ett sympatiskt intryck, utan att imponera (med några undantag). Man gav ett ganska intimt kammarspel, och kanske var det (medvetet) tidstroget. Jag hade önskat en betydligt fetare orkester och vassare sångare. Höjdpunkten för mig var cellisternas och kontrabasisternas insats i Sarastros aria "In Diesen Heil'gen Hallen" (fast på svenska, dårå - det funkade bra). Gåshud!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar