Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

19 nov. 2012

Bok-klubben, del I: One Day

Premiär för en ny avdelning

‎'You're gorgeous, you old hag, and if I could give you just one gift ever for the rest of your life it would be this. Confidence. It would be the gift of confidence. Either that or a scented candle.'

Håkan! Jag har ägnat hela dagen åt att läsa ut "One Day" och samla på mig syrliga argument för varför boken - trots att den är smart och habil och slick och snygg och... lyckad - ändå är såååå j-a engelsk och konservativ och ytlig och "litterär" och suave och irriterande och en typisk feel good-film in the making (praktiskt taget ett manus) och kliché-artad och förutsägbar och billigt hjärteknipande och... irriterande. Med små hober som struttar runt i sitt örike och säger "vi gör som vi alltid har gjort" och "allt ordnar sig säkert, som vanligt".

Och nu lipar jag.

Håkan: Betyder det att den fick godkänt? Det är kanske i grund och botten bara en feel good-bok. Vad handlar boken om till slut? Att man ska ta vara på livet (?)

Jag blev påverkad. Nostalgisk, sentimental... Ramlade in på YouTube och hade svårt att tycka illa om de moderna popvideorna.

Som feel-good (eller bad...) får den 4 av 5 - kanske 4,5 - med avdrag för det ovan nämnda, men framför allt för att några passager var stela och pinsamma och ej trovärdiga transportsträckor. "Wait for it!"... utstuderat...

Men jag är inte säker på att man får skriva feel-good, eller producera Kate Perry-videor. Det är skadligt, omoraliskt, politiskt tveksamt, nej värre: propaganda. I bästa fall opportunism, och det är illa nog. Och ska man beskriva den ironiska generationen med distans bör man nog inte vara ironisk själv.

Jag har några ömma punkter... dem får vi ta på lunchen till veckan. En del av dem (kanske alla) spiller över i värderingar, tabun, principer, måsten... Kort sagt, jag har svårt att acceptera och unna mig - eller andra - förströelse. Inte bara på grund av avundsjuka...

Men jag är glad att jag läste boken, Håkan. Tack! Sista delen höll mig i ett järngrepp, och när det hände blev jag alldeles kall... Mot slutet var jag tacksam för att det fortfarande fanns några sidor kvar; ville inte att det skulle ta slut. Och jag blev så glad för att den där allra sista sidan fanns där, som tröst...

F-n också, varför kan vi inte bara vara oss själva, göra det vi verkligen vill och ta vara på varandra och våra dagar tillsammans! Åh, Emma! Men det är ju så där... människor och situationer växer med avstånd. Absence makes the heart grow fonder. Minnena är starkare än originalupplevelserna. Det är en... förbannelse, kanske, men definitivt a fact of life. Jag är Emma. Och jag kan redan nu sörja att jag inte är, har varit eller kommer att vara en bättre kompis till mig själv. Till andra. (Nu lipar jag igen.)

Hur går det med monstren? (Inga spoilers!) Ger du boken till mig när du är klar? Vänta med att säga något tills jag också läst den, OK?

1 kommentar:

  1. Boken (En dag) lämnar ingen oberörd. Jag har under dagen tummat och bläddrar i boken och överväger att läsa sista delen igen (efter "det") bara för att plocka fram den känslan. Det var ju ett tag sedan jag läste den.

    Inga spoilers. Nej. Men jag upptäckte efter bara några sidor att jag inte tagit på mig mina twilight-glasögon. Borde kanske insett det med anledning av bokens titel (Svenska kulter). Nu är glasögonen på och då funkar det. De otroligt korta meningarna står i stark kontrast med Jonathan Franzens svepande och, till slut ganska behagligt, långa meningar.

    /Håkan

    SvaraRadera