Dagens ord


Ansvar väger tyngre än frihet - Responsibility trumps liberty

22 feb. 2014

Frihet och libertarianism; gemenskap och incitament

Två utdrag ur Magnus Agnafors inledning till G. A. Cohens "Varför inte socialism?", återutgiven av förlaget Daidalos, 2013.

... proletären hålls inte i fysiska bojor eller är utsatt för explicita hot, så hur kan ett kapitalistiskt system som till synes främjar och garanterar individens frihet vara ett exploaterande system? Cohen svarar att arbetaren visserligen är fri att göra en klassresa och själv bli kapitalist, men att arbetarklassen som kollektiv inte åtnjuter samma möjligheter. Om en arbetare frigör sig från proletariatets bördor, så bidrar dennes resa till att sluta öppningen för de andra arbetarna då kapitalistklassen är beroende, både i praktiken och begreppsligt, av arbetarklassens existens. 
... är inte kapitalismen det system som bäst främjar och skyddar vår frihet; låt vara att systemet har begränsningar? Cohen argumenterar för att det i själva verket är tvärtom: kapitalismen och den fria marknaden leder till mindre frihet totalt sett, eftersom varje frihet som kapitalismen säger sig skydda genom sitt insisterande på privat äganderätt samtidigt innebär någon annans ofrihet. Privat äganderätt bygger på någon annans icke-äganderätt och all icke-äganderätt innebär en ofrihet.
(s. 14)


Gemenskapsprincipen är nu inte bara en del i Cohens bild av ett socialistiskt - och idealiskt - samhälle; den har även direkt bäring på incitaments-argumentets giltighet [...] Den innebär att explicit rättvisa inte bara är en fråga för grundläggande samhällsinstitutioner, vilket Rawls hävdade, utan också utsträcks till att vara normerande för förehavanden mellan individer. På basis av nämnda princip kan den som handlar på ett sätt som inte är rättvist eller främjar samhällets väl och ve också ställas till svars för sitt handlande. 
Att realisera det rättvisa och goda samhället åligger således inte bara politiker och samhälleliga institutioner, utan även den enskilda medborgaren. När så den talangfulla medborgaren begär en högre lön och privilegier för att prestera på den högre nivå som hennes talang möjliggör, så kan vi helt legitimt ställa vederbörande frågan varför vi bör ge henne en extra tilldelning av samhällets nyttigheter. På en sådan fråga finns två uppenbara svar: att vederbörande måste ha högre lön för att kunna prestera mera, eller att vederbörande medvetet ställer kravet utifrån egenintresse. Det första svaret avfärdar Cohen som direkt falskt: det finns ingen naturlag eller en i grunden egoistisk mänsklig natur vilket tvunget kopplar samman en större del av befintliga resurser och prestation. Här bör våra svar därför vara att den talangfulla helt enkelt ska bita ihop och lägga manken till, eller möjligen hjälpa henne att odla en mer moraliskt acceptabel karaktär. I det andra fallet utnyttjar den talangfulla en position hon inte själv gjort sig förtjänt av. Hon kan, om hon vill, låta andra dra fördel av hennes talang utan att kräva extra resurser. Om hon väljer att inte göra det, framstår hennes krav närmast som analogt med en kidnappares krav på lösensumma: enda anledningen till att det ens krävs en lösensumma, är att kidnapparen själv har ställt upp villkoren för situationen. På samma sätt kan den egenintresserade talangfulla medborgaren ställa upp villkor som hon inte kan rättfärdiga annat än utifrån egenintresse. Ett sådant handlande går naturligtvis på tvären både med gemenskapsprincipen och den turegalitära princip som Cohen förfäktar. 
Nu finns det naturligtvis ett tredje scenario: att den talangfulla personen genom egen flit har kultiverat sina färdigheter på ett sådant sätt och genom sådan ansträngning att hon kan sägas vara förtjänt av en större del av samhällets resurser i den mån hon presterar bättre. Fördelar kan således ges medborgaren utan att denna uppställt ett "gisslanscenario". I sådana fall föreligger ingen orättvisa om vederbörande får en större del av kakan - åtminstone upp till en viss gräns. För även här träder gemenskapsprincipen in: då klyftorna i samhället blir för stora [...] frångås inte bara gemenskapsprincipens innehåll, utan dess själva förutsättning elimineras då medborgarna inte längre lever under samma villkor och därmed inte längre förmår relatera till andra medborgares situation och villkor: 
"Vi, du och jag, kan inte uppleva full gemenskap om du tjänar och behåller låt säga tio gånger så mycket pengar som jag, eftersom jag i mitt liv i så fall skulle ställas inför svårigheter som du aldrig behövde möta, svårigheter som du hade kunnat hjälpa mig att lösa, om du inte hade valt att behålla dina pengar."
(s. 24-27)


Cohens text är mycket sympatisk, men även om han går längre än Rawls är jag inte riktigt nöjd med hans incitaments-eftergift. Dessutom hanteras begreppet "förtjänt" ("flit", "ansträngning", "kultiverat" etc.) lite naivt och ytligt. (För att inte tala om korruptionsfällan.) Men en sak kan vi vara överens om: Titta inte på TV4!

Parentes: True Detective

Känner mig skyldig vänkretsen en spontan recension av True Detective, så här fyra, fem (tio) timmar senare.

Jag är uppvuxen i en parentes. Lever i en bubbla. Sitter i ett glashus och skriver en lapp. Fäster den runt en sten och kastar den genom väggen, i riktning mot en annan bubbla.

Vad är bra TV? True Detective är nog bland det bästa du kan se just nu - om du redan har bestämt dig för att se något. Men är den bra nog för att motivera tittandet? Nja. Nej.

En riktigt snygg produktion, alla kategorier. Och ett smörgåsbord av lockande ingredienser: ockult mystik, deckargåta, chic noir, intertextuella referenser, amerikana, samhällskritik (?) ... Något för massan; något för hipstern; något för nörden; något för tänkande August.

Jag har uppenbarligen blivit gammal nog att se förbi det mesta av grannlåten. Förutom rena lockbeten finns här exempelvis hyfsade person- och relationsteckningar. Men inte mycket nytt.

Det "nya" är Rust Cohle. Rust Cohle är jag - jag är Rust Cohle. Fast han är, det ska medges, betydligt tuffare än jag. Jag måste skärpa mig.

Rust kommenterar det amerikanska samhället: familjen, religionen. Och han säger många sanningar. Fler än vanligt, och knivskarpt artikulerade. Som kontrapunkt utgör kollegan Hart ett levande exempel på den dubbelmoral som krävs för att leva upp till arketypen.

Men Cohles kritik sätts i parentes. Dubbla parenteser. Han lever i en bubbla; kastar sten i glashus. Han är en dubbelt traumatiserad sociopat (lite Sherlock där också, ja) och tydligt socialt stigmatiserad. Dessutom uppskattar han inte ens själv sin tillvaro. Hans rationalistiska existentialism duger inte till annat än att karikera en - förvisso cool, men dock - anti-hjälte.

15 feb. 2014

Herre och slav

Balansen inom självet är beroende av ömsesidigt erkännande mellan självet och den andre. Och ömsesidigt erkännande är den kanske känsligaste delen av differentieringsprocessen. Utifrån Hegels syn på syn på erkännande måste självet få möjlighet att handla och påverka den andre för att bekräfta sin existens. För att kunna existera för sig, måste man existera för någon annan. Det verkar inte finnas någon väg ur detta beroende. Om jag förgör den andre finns det ingen som erkänner mig, för om jag inte tillerkänner honom ett oberoende medvetande, blir jag insnärjd med en död, icke medveten varelse. Om den andre förvägrar mig erkännande, har mitt handlande ingen betydelse; om han befinner sig så högt över mig att jag inget kan göra för att ändra hans inställning till mig, kan jag bara ge efter. Mitt begär, och mitt aktörskap finner inget utlopp, förutom i form av lydnad. 

Vi kan kalla detta kontrollens dialektik: om jag helt och hållet kontrollerar den andre, upphör den andre att existera, och om den andre helt och hållet kontrollerar mig, upphör jag att existera. En förutsättning för vår egen oberoende existens är erkännandet av den andre. Verkligt oberoende är detsamma som att upprätthålla den grundläggande spänningen mellan dessa motstridiga impulser; alltså mellan att hävda sig själv och att erkänna den andre. Dominans är följden av att detta villkor förnekas. 

Vid ömsesidigt erkännande accepterar subjektet premissen att andra är egna personer, men att de icke desto mindre hyser liknande känslor och avsikter. Subjektet kompenseras för sin suveränitetsförlust i form av delandets glädje, gemenskapen med ett annat subjekt. Men för Hegel liksom för Freud är det oundvikligt att den grundläggande spänningen försvinner. Det hypotetiska själv som Hegel och Freud utgår från vill inte erkänna den andre och uppfattar honom inte som sin like. Först när han inte har något annat val ger han upp omnipotensen. Hans behov av den andre - som för Freud är fysiologiskt och för Hegel existentiellt - tycks försätta honom i den andres våld, som om beroende vore liktydigt med kapitulation. När subjektet ger upp sitt försök till fullständigt oberoende och kontroll, gör han det ovilligt och med en ständig om än omedveten önskan att förverkliga den gamla fantasin om omnipotens. Detta är lång ifrån att verkligen uppfatta den andre som en egen person. 

Eftersom subjektet inte kan acceptera sitt beroende av någon han inte kan kontrollera, blir lösningen att underkuva och förslava den andre - att få honom att ge detta erkännande utan att erkänna honom i gengäld. Oförmågan att förena beroende och oberoende leder alltså först och främst till att beroendet av den andre övergår i dominans.

För Freud och Hegel är detta just vad som händer i "naturtillståndet". För Freud är aggressivitet och begär efter herravälde - nödvändiga derivat av dödsdriften - en del av vår natur. Utan civilisationens inskränkningar skulle den starkaste underkuva den andre. Önskan att återupprätta den tidiga omnipotensen, eller att förverkliga fantasin om kontroll, upphör aldrig att motivera individen. Med Hegel kan vi säga att självmedvetandet vill vara absolut. Det vill bli erkänt av den andre för att skaffa sig en plats i världen och göra sig själv till hela världen. Jaget vill hävda sig på den andres bekostnad: det vill betrakta sig själv som den ende; det avskär sig beroende. Eftersom varje jag har samma anspråk, blir kampen om erkännande en kamp på liv och död. För Hegel kulminerar denna kamp inte i överlevnad för den andres skull, i ömsesidigt erkännande. Snarare gör den starkare den andre till sin slav. 

Men detta synsätt skulle innebära att underkastelse helt enkelt är de svagas grymma öde. Och frågan om varför de förtryckta underkastar sig blir faktiskt aldrig helt utredd. Ändå finns den där i bakgrunden hos både Hegel och Freud, som inser att att slaven måste ge herren erkännandets makt. ...

---

Ur: Jessica Benjamin (1988), "Master and Slave" i The Bonds of Love. Psychoanalysis, Feminism, and the Problem of Domination, s. 51-84. Återgiven som "Herre och slav" med tillstånd av författaren i Psyket (Fronesis nr. 44-45, 2014), s. 129-155. Citatet taget från s. 130-132. Översättning:  Hanna Bornäs.